söndag 19 november 2017

21 november Moonlight



Efter förra filmen, The Lobster, som verkligen engagerade vår publik i vitt skilda uppfattningar, är den nu aktuella filmen sannolikt en film där vi kan samlas kring ett enigare gillande.

Här får vi följa ett livsdrama och hur olika omständigheter i livet formar oss till de vi är. Ett alltför vanligt dramatiskt grepp i filmvärden kan tyckas, men med särskilda kvalitéer just den här gången.

Att växa upp i den tuffare delen av Miami och så småningom bli klar över sin homosexualitet är en del av filmens story. På vägen får vi se varma episoder av solidaritet och vuxenstöd. Men framförallt visualiseras djupet i de skillnader mellan olika människor som finns,  som vi ser varje dag och som vi vänder oss bort för att slippa se.

Regissören Barry Jenkins använder skickligt filmarens subtila medel för att berätta sin historia. Närgången kamera, välgjord ljussättning och ett fint samspelande musikspår bidrar till en filmupplevelse man faller för.

Och föll gjorde också prisgivarna: Filmen kammade hem tre Oscars inklusive Bästa Film 2017.

Sydsvenskans recensent tyckte: 
”Moonlight” är världen sedd från klassamhällets djuphavsgrav. En vardag av brutal misär som bryter mot den tillrättalagda medelklassåpavärld vi regelmässigt matas med på film och tv. Det är en film om att vara den mest förtrampade av de förtrampade, som homosexuell svart i en skoningslös machokultur.
SVT Kulturnyheterna tyckte sig kunna genomskåda en del av storfilmsdramaturgin:
Det finns också en viss tendens till den bottenlösa ghetto-misär som t ex ”Precious” porträtterade, där socialrealismen slog över till självparodi. ”Moonlight” är dock en mycket bättre film, med ett ärligare manus och med rakt igenom fantastiska skådespelarprestationer som oftast uttrycker mer i stunderna utan dialog. Ändå undrar jag om det är för prisernas skull Chiron måste lida så.
Och med den filmen avverkad, ser vi fram emot höstens mest spännande rulle, eller ska vi säga hårddisk, för det är ju så filmerna når Kulturhuset i Skene nuförtiden.  Dagen före Lucia bänkar vi oss för att se Ruben Östlunds insiktsfulla drift med kulturvärldens roundabouts och wannabee:s, The Square.


söndag 5 november 2017

7 november The Lobster



Novembergrått med korta inslag av blek sol och nätter med strålande fullmåne. Hösten bjuder onekligen den sensitive på en rad mysfaktorer som prassliga skogspromenader i kaskader av färg, sömnlöst stirrande mot vår närmsta grannes i rymden isvita nuna och varsamt långkokade smak- och doftsensationer i grytform.

Femårsjubilerande filmstudion bjuder nu in till säsongens fjärde ordinarie filmvisning och då står det en grekisk regissör på menyn:

Välkomna skall ni vara alla ni som gillar engelska sekelskiftesmiljöer, korrekta tjänare och hotellpersonal med stil. Här bjuds badorts- och pensionatsmiljön för de samhällsklasser som förmår uppskatta stil, finess och passiv aggressivitet. Men en stund in i denna film kommer en obehaglig tanketon krypande - allt är inte som det ska, inte alls som det ska.

The Lobster är en framtidsdystopi utspelad i en förgången miljö, men utan effektsökeri. Till pensionatet anländer de medborgare som inte funnit någon att bilda par med, för att ges en sista chans att rätta till denna sociala nödvändighet. Kärlek eller inte, något kan du säkert finna hos en blivande partner och om inte, låtsas då!

För om man misslyckas då återstår bara återgång till tidigare evolutionära stadier, företrädesvis inom djurvärlden. Och den heliga valfriheten statuerar att man själv får välja djurart. Därav filmens titel.

Tål ett samhälle människors fria val? Om den bräckliga samhällsbyggnaden kräver parbildning och familj och några vare sig kan eller vill vara med i den modellen, hur går det då? Vi har sett flera sådana här skildringar genom åren, alla bygger de på auktoritär kontroll av människorna. I The Lobster är statens lösning auktoritär och därmed den samma, men så utsökt tydlig när den utspelas i traditionella miljöer som likaväl kunde burit en story med ung man av folket som förälskar sig i flickan av börd.

När du reser dig upp från biofåtöljen på tisdag kväll tänk då så här: Vilken dag som helst kommer jag att förstå den här filmen helt och då, men helst före, gäller det att se upp för "the transformation room", för var i vår vardag finns den passagen?

Svenska Dagbladet gav filmen full pott:
(Regissören...) Yorgos Lanthimos (”Dogtooth”) första engelskspråkiga film är sublimt listig och njutbar på så många plan samtidigt: suveränt återhållsam i all sin absurdism, krispigt torr och spröd, sorgsen och mörkt humoristisk. Tänk JG Ballard möter Luis Bunuel på ett seminarium i ideologikritik. I vilken utsträckning handlar våra relationer om uppvisning inför omvärlden, hur mycket styrs de av förväntningar och påbud? Finns det något annat än ensamhet?

Sveriges Televisons recensent tyckte filmen var ohyggligt träffande:
Att ta det bekanta och bara skruva till det litegrann, är ett effektivt sätt att få publiken att sitta som på nålar med en obehaglig svart klump i magen.
Dialogen är medvetet stolpig och framförs på ett nervöst vis, alla rollfigurer framstår känslomässigt stympade och är lika klumpiga i dejtingsituationer som amerikanska nördkillar brukar vara på film.   
... 
”The Lobster” är helt unik och kommer bli både hatad och älskad. Själv sitter jag med munnen på vid gavel i två oavbrutet intressanta timmar, men jag avråder verkligen från att välja den här filmen till en romantisk biodejt.  






söndag 15 oktober 2017

17 oktober Alla tiders kvinnor



Filmstudions höstsäsong ångar på mot den tredje filmen. En mysrulle att le åt och fundera över nu när  mörkret är mer än ljuset om dagarna och vätan en daglig gäst. Och inte minst, glädjas över att återse en ljusblå VW-bubbla.

Vi tar oss tillbaka till det mytomspunna 70-talet den här tisdagskvällen. Hur gör en som mamma om en är angelägen om att få en son att vara stolt över, på riktigt?

Sonens far inte varit närvarande under hans uppväxt och lite gnager det i samvetet, har han fått en tillräckligt allsidig uppfostran? Så en försöker hitta hjälpen från olika experthåll som den tonåriga Julie, och en annan ung kvinna med stora ambitioner att vara en genuin punkare.

Resultatet; en fullfjädrad teoretiker med hjärnkoll på sådant som moderna tjejer har i sitt norm- och känslobibliotek och utöver det bas och tilläggskurs i kvinnlig anatomi. Men detta visar sig vara otillräckligt och kanske till och med feltänkt.

Nyförvärvade, men inte bearbetade kunskaper i feminism och hur tjejer förmås att må bra är inte  nyckeln till att tillfredsställa ungdomlig brånad. Sonen fortsätter  att vara en sådan som ändå helst far runt med sådant som tonårskillar gillar att fara runt på.

En stor dos av sociala kontakter i ett hus med ett rikt varierat besökarutbud verkar inte heller få sonens uppfostran på en stabil köl. En inneboende hantverkare med nyandlighet som andra last blir inte direkt någon förebild som sonen stärks av.

I den här filmen excellerar regissören Mike Mills i stabil rollbesättning, underbart hanterad dialog och lite annorlunda grepp för tillbakablickar. Rollerna spelas mycket väl och det hela lär blir en njutning för en mogen biopublik som mest kanske retar sig på alla myter om det 70-tal som förvanskas i backspegeln så grovt, titt som tätt.

Som tur är överglänser det förstklassiga skådespeleriet, de perfekt utmejslade rollfigurerna och den djävulskt välskrivna dialogen det onödiga pyntet till utanpåverk. Jag ser fram emot att se hela ensemblen med Anette Bening i spetsen på Oscarsgalan nästa år. Förstådda och förlåtna.
Skrev SVT-Nyheteer i sin recension

...det är Annette Benings gestaltning av Dorothea som bär filmen, både ett rikt och kärleksfullt människoporträtt och en blottläggning av föräldraskapets största smärtpunkt: hur man som förälder ska älska och stötta sitt barn så mycket att det så småningom klarar sig utan en. Filmen är bra, men hon är fullkomligt magnifik. 
Tyckte SvD:s recensent Anna Hellsten 

söndag 1 oktober 2017

3 oktober The Salesman




Se där redan framme i oktober, en filmmånad så god som någon. Nu blir det film som utspelar sig i mellanöstern, det forna storriket Persien med sin rika österländska kulturhistoria. Ett område som varit styrt av olika stormakter och ockuperat i århundraden och som kom till så sent som 1935.  Men fonden för tisdagens film är egentligen extremt västerländsk och hade premiär på Broadway när det en gång begav sig.

En handelsresandes död - en fars dröm om att sonen skall bli något stort, en dröm så stark att han tar sitt liv för att sonens framtidsprojekt ska få sitt startkapital via faderns livförsäkring.
Artur Millers pjäs som kom redan 1949, slår effektivt hål på den amerikanska framgångsmyten och det är den ramen som veckans film utspelas i. En pjäs med klichéer och en film som spinner vidare på detta.

Vi tas till Teheran, miljonstaden i Iran där ett par arbetar på en skådespelarskola. Millers pjäs håller på att sättas upp och i en parallell handling får vi följa hur parets relation förändras av en ödets nyck. De tvingas byta lägenhet ett tag och den nya bostaden ruvar på en hemlighet som kommer att få stor betydelse för filmens handling.

Filmen fick en Oscar för bästa utländska film, regissören Farhadi bojkottade filmgalan när priset skulle delas ut. USA:s president ville mota människor från Iran från att få resa in i USA. Den svenska filmen Ove tävlade om samma pris vid den galan.

Asghar Farhadi gör en förträfflig uppdatering av En handelsresandes död, med udden riktad mot den iranska förtryckarstaten. Skrev GP och gav filmen fyra fyrar

Visst har ”Ove” sina förtjänster men den svenska dramakomedin spelar ändå i gärdsgårdsserien jämfört med ”The Salesman”.  Tyckte Kulturnytt 

måndag 18 september 2017

12 september Lion



Ibland får konstupplevelser oväntade effekter. Vernissagen för #nolimit i Borås fick effekten att filmbloggen helt enkelt glömdes bort. Arbetet med programblad och andra praktiska bestyr inför säsongspremiären tog överhand och när det var dags för söndagens lilla skrivstund - ja då promenerade jag bland hundratals andra nyfikna streetartbesökare och njöt av allt det nya som Borås hade att erbjuda.

Som målningen ovan, av konstnärerna Pichi & Avo. Här syns bara en detalj av den jättelika målningen på en tegelgavel i Norrby stadsdel. Men här blandas fajtas kubism med Liljeforsk realism och mitt i bataljen står en liten människa och putsar på en svan. Och så var det ju också med kvällens film, en liten, liten människa i ett jättelikt land där tusentals barn varje år försvinner från sina föräldrar. Uppslukas i människohavet där varje individ är så liten, så sårbar och så skyddslös.

Nå, tisdagens höstpremiär hade allt man kunde önska, massor med förväntansfulla medlemmar, god fika och en fantastiskt fin, välspelad och känslosam film. Den lilla pojken som slits ur brodersgemenskapen och från sin kärleksfulla mamma, färdas över en jättelik kontinenten och så småningom över en hel ocean för att hamna hos kärleksfulla föräldrar i Australien.

Minnet kommer ikapp den unge man som så småningom vuxit upp och vi får följa hur han tålmodigt och oförtrutet söker sina hemkvarter med hjälp av Googles satellitbilder.

Det här är en film som går rakt in i mig, som ställer frågor om barns levnadsvillkor i en av världens största demokratier, och om hur vi ser på den andre den icke-vite. Kulturnytt i SR P1
 I detta så får vi en berättelse om rotlöshet och nålen i en höstack som får gråtkanalerna att svämma över.  (Nöjesguiden)

måndag 7 augusti 2017

Höstens filmer i Marks Filmstudio

Nu börjar det snart igen!

Filmerna du kommer att få se i höst är klara. Klicka på respektive film så får du reda på lite mer om den.

En grundligare presentation kommer i den här bloggen inför varje film, i vårt programblad som är klart om några veckor och i våra nyhetsbrev inför varje film






Och så avslutar vi den här säsongen med Östlunds Cannesbelönade film:
2017-12-12 The Square, ännu inte recenserad eftersom premiären i Sverige är först i slutet av augusti.

Visst ser det ut att bli en spännande höst med Marks Filmstudio?

Och här kan du ladda ned filmprogrammet som .pdf-fil

torsdag 20 april 2017

25 april Under körsbärsträden




Våren har i gått i ilfart om man ser till kalendern, men värmeutvecklingen och mildare vårvindar har den sprungit ifrån. Kanske, eller till och med troligen, är det precis som alla andra år. Det är bara så att vi vill minnas något annat. Det räcker kanske för våra värmetörstande själar att få uppleva någon enstaka dag med mänsklig temperatur och lite fin sol, för att vi skall "minnas" att så är det ju, jämt. Och så kommer denna tärande nordan och tar oss ur den villfarelsen.

Så vad är då bättre än att bänka sig i den omfamnande biolokalen på tisdag kväll, och tillsammans med nära två hundra andra njuta av lite finstämd japansk film?

Under körbästrädens handling är på ytan mycket enkel. En äldre kvinna tjatar sig till en provanställning på ett gatukök som serverar plättar med bönpasta. Hon visar raskt sin kunnighet och frambringar den ljuvligaste pasta man kan tänka sig. Men när ägaren får reda på hennes bakgrund kräver han att hon avskedas.

Vi får i lugnt och makligt tempo följa olika generationers synsätt på livet och vad som är viktigt. Livsvisdom kan också uttryckas i omsorg om så enkla saker som japansk snabbmat serverad i ett gathörn någonstans i ett land en bra bit från oss både i mil och kultur.

SVT:s Nyheter tyckte att  filmen var en fin skildring av livets villkor:
Regissören Tokues tragiska historia är inget regissören dundrar till med för att göra något slags debattinlägg, nej, tragedin berättas bara som ett stilla konstaterande om hur livet kan vara. Skådespeleriet följer samma lugn och särskilt Kiki Kirin, som Tokue, spelar fram en ljuvlig blandning av barnslig förtjusning och åldrad visdom
Göteborgs-Postens recensent var lyrisk - Själv drogs jag djupt in i den saktmodiga, originella berättelsen, som berörde mig starkt med sina flyhänta funderingar kring arbetsfördelning, nytta och njutning.
Och så något om körsbärsträd - om ni vill se en mängd vackra blommande körsbärsträd på en gång så åk till Borås och stadsdelen Sjöbo. Längs den gamla genomfarten, vägen mot Fristad, finns en ljuvligt rosa allé när dessa träd blommar sin korta, men intensiva hälsning till våren.