måndag 18 september 2017

12 september Lion



Ibland får konstupplevelser oväntade effekter. Vernissagen för #nolimit i Borås fick effekten att filmbloggen helt enkelt glömdes bort. Arbetet med programblad och andra praktiska bestyr inför säsongspremiären tog överhand och när det var dags för söndagens lilla skrivstund - ja då promenerade jag bland hundratals andra nyfikna streetartbesökare och njöt av allt det nya som Borås hade att erbjuda.

Som målningen ovan, av konstnärerna Pichi & Avo. Här syns bara en detalj av den jättelika målningen på en tegelgavel i Norrby stadsdel. Men här blandas fajtas kubism med Liljeforsk realism och mitt i bataljen står en liten människa och putsar på en svan. Och så var det ju också med kvällens film, en liten, liten människa i ett jättelikt land där tusentals barn varje år försvinner från sina föräldrar. Uppslukas i människohavet där varje individ är så liten, så sårbar och så skyddslös.

Nå, tisdagens höstpremiär hade allt man kunde önska, massor med förväntansfulla medlemmar, god fika och en fantastiskt fin, välspelad och känslosam film. Den lilla pojken som slits ur brodersgemenskapen och från sin kärleksfulla mamma, färdas över en jättelik kontinenten och så småningom över en hel ocean för att hamna hos kärleksfulla föräldrar i Australien.

Minnet kommer ikapp den unge man som så småningom vuxit upp och vi får följa hur han tålmodigt och oförtrutet söker sina hemkvarter med hjälp av Googles satellitbilder.

Det här är en film som går rakt in i mig, som ställer frågor om barns levnadsvillkor i en av världens största demokratier, och om hur vi ser på den andre den icke-vite. Kulturnytt i SR P1
 I detta så får vi en berättelse om rotlöshet och nålen i en höstack som får gråtkanalerna att svämma över.  (Nöjesguiden)

måndag 7 augusti 2017

Höstens filmer i Marks Filmstudio

Nu börjar det snart igen!

Filmerna du kommer att få se i höst är klara. Klicka på respektive film så får du reda på lite mer om den.

En grundligare presentation kommer i den här bloggen inför varje film, i vårt programblad som är klart om några veckor och i våra nyhetsbrev inför varje film






Och så avslutar vi den här säsongen med Östlunds Cannesbelönade film:
2017-12-12 The Square, ännu inte recenserad eftersom premiären i Sverige är först i slutet av augusti.

Visst ser det ut att bli en spännande höst med Marks Filmstudio?

Och här kan du ladda ned filmprogrammet som .pdf-fil

torsdag 20 april 2017

25 april Under körsbärsträden




Våren har i gått i ilfart om man ser till kalendern, men värmeutvecklingen och mildare vårvindar har den sprungit ifrån. Kanske, eller till och med troligen, är det precis som alla andra år. Det är bara så att vi vill minnas något annat. Det räcker kanske för våra värmetörstande själar att få uppleva någon enstaka dag med mänsklig temperatur och lite fin sol, för att vi skall "minnas" att så är det ju, jämt. Och så kommer denna tärande nordan och tar oss ur den villfarelsen.

Så vad är då bättre än att bänka sig i den omfamnande biolokalen på tisdag kväll, och tillsammans med nära två hundra andra njuta av lite finstämd japansk film?

Under körbästrädens handling är på ytan mycket enkel. En äldre kvinna tjatar sig till en provanställning på ett gatukök som serverar plättar med bönpasta. Hon visar raskt sin kunnighet och frambringar den ljuvligaste pasta man kan tänka sig. Men när ägaren får reda på hennes bakgrund kräver han att hon avskedas.

Vi får i lugnt och makligt tempo följa olika generationers synsätt på livet och vad som är viktigt. Livsvisdom kan också uttryckas i omsorg om så enkla saker som japansk snabbmat serverad i ett gathörn någonstans i ett land en bra bit från oss både i mil och kultur.

SVT:s Nyheter tyckte att  filmen var en fin skildring av livets villkor:
Regissören Tokues tragiska historia är inget regissören dundrar till med för att göra något slags debattinlägg, nej, tragedin berättas bara som ett stilla konstaterande om hur livet kan vara. Skådespeleriet följer samma lugn och särskilt Kiki Kirin, som Tokue, spelar fram en ljuvlig blandning av barnslig förtjusning och åldrad visdom
Göteborgs-Postens recensent var lyrisk - Själv drogs jag djupt in i den saktmodiga, originella berättelsen, som berörde mig starkt med sina flyhänta funderingar kring arbetsfördelning, nytta och njutning.
Och så något om körsbärsträd - om ni vill se en mängd vackra blommande körsbärsträd på en gång så åk till Borås och stadsdelen Sjöbo. Längs den gamla genomfarten, vägen mot Fristad, finns en ljuvligt rosa allé när dessa träd blommar sin korta, men intensiva hälsning till våren.

torsdag 30 mars 2017

4 april Jag Daniel Blake




Det här blir en subjektiv och gränslös hyllning av Ken Loach. Hans filmer har alltid fascinerat mig:

Ta bara Land och frihet om spanska inbördeskriget,
Bröd och rosor om lågbetalda städare som tar upp kampen mot sin arbetsgivare, trots de dåliga oddsen,
Järnvägare om privatiseringen av det engelska järnvägsnätet,
och så Änglarnas andel om whiskytillverkning, som vi visade på filmstudion i mars 2013.

Jag kan på rak arm inte komma på någon annan filmmakare som har en sådan förmåga att föra ner stora samhällsfrågor till ett humanistiskt, ibland tragiskt, men alltid humoristiskt plan. Samhällskritiken bottnar så stadigt i beskrivningar av våra mänskliga tillkortakommanden. Det är färgstarka och sympatiska människor som får bära historien och med hjälp av dem kan vi identifiera oss och känna att vi förstår, ända in i hjärtat.

Nu ska vi då få se filmen om snickaren Daniel Blake 59 år (spelas av Dave Jones) som drabbas av olycka och som så väl behöver ett socialt skyddsnät, nu när livet och oturen spelat honom ett spratt. Men si, i det moderna, slimmade samhället har välfärden och ytterst samhällskontraktet byts ut mot cyniskt regelrytteri. Ett system som verkar ha tappat sin verkliga mission på vägen, men minsann inte sitter på någon trappa och gråter för det. Istället betraktas de som hjälpen var till för, som systemets värsta fiender och de behandlas därefter.

Daniel träffar en ensamstående mamma Hattie (som spelas av Hayley Squires) och tillsammans försöker de vinna tillbaka om inte annat, sin mänskliga värdighet. På köpet får han en morfarsroll som ger livet riktning och mening.

Filmkritikerna var översvallande:
Svenska Dagbladets Karoline Eriksson gav filmen högsta betyg och skrev:
”Jag, Daniel Blake” fungerar, trots sina tydliga pekpinnar mot den brittiska regeringens politik, som en allmängiltig allegori över ett samhälles nedmontering av sociala skyddsnät. Laddad med en närvaro och direkthet som det är svårt att värja sig mot. Så gav den också Ken Loach hans andra Guldpalm i Cannes i våras. Så här bra har han inte varit på många år.

P1:s kulturnytt höll tillbaka lite på lovorden och skrev:
Ibland tycker jag att Ken Loach upprepar sig, att han är ett slags arbetarklassens Woody Allen, en regimaskin 80+, som bara levererar exakt den film man förväntar sig.
Samtidigt är det hans enkelhet som fascinerar, hur snabbt och skickligt han tecknar Dans och Katies porträtt, hur deras olycksbaserade vänskap, omedelbart blir åskådarens angelägenhet. Och vem skulle annars berätta dessa omoderna historier från välfärdssamhällets nedersta krets, om inte Ken Loach gjorde det.


Sydsvenskan skrev att Loch räcker lång näsa åt förtrycket och avslutade:
Jag, Daniel Blake” är Loach när han är som bäst: rättfram, osentimental och slagfärdig. Han har ett sällsamt finjusterat öga för att hitta skådespelare som blir ett med sina roller. Här finns inte en falsk ton, inte en konstlad pose i mötet med människor vi bara alltför sällan ser på filmduken.


The Guardian tyckte att filmen kunde kopplas till Dickens kritik av det dåtida industrisamhället:
This film and its pairing of Hayley and Daniel makes me think of a line from Dickens’s Bleak House: “What the poor are to the poor is little known, excepting to themselves and God.” Loach wants to expand and ventilate that knowledge, and show us that poverty is not God’s business but ours. We can understand it and do something about it.

Regissör Loach har ett inofficiellt rekord i Cannes. Han har blivit inbjuden hela 13 gånger att delta i festivalen med sina filmer. När den här filmen visades fick den 80-årige regissören och hans team en 15 minuter lång, stående applåd av åskådarna. Det kanske drar upp förväntningarna inför tisdagens föreställning, men jag är övertygad om att Ken Loach svarar upp mot det på tisdag!

onsdag 22 mars 2017

25 mars Min pappa är Toni Erdman OBS lördag eftermiddag kl 14.00


Ja, så blev det dags för lång lördagsmatiné i filmstudion. Och temat är pinsamma föräldrar. Vem kommer inte ihåg dem dessa viktiga personer i ens liv som inte kunde alla de förvirrade sociala koder som vi ville förse dem med? Som tonåringar var vi väl värst? Undrar om den mamma eller pappa existerat som kunnat föra sig precis så som deras lynniga tonåringar önskat i alla situationer.

Särskilt väl kommer jag ihåg en flicka i min klass som hade den enorma oturen att hennes pappa, på lösmynta pappors vis, råkat bli vald till klasspappa. Dessutom tog han på sig rollen att förmana klassens busigaste pojkar, så att de skulle bli mindre busiga. Jag sympatiskämdes med henne så till den grad att jag kommer ihåg det än idag.

Nu får vi kanske se en än värre pappa i aktion och denna gången i förhållande till sin vuxna dotter. En kvinna i karriären som sysslar med den nya moderna företagsamhet som går ut på att utnyttja arbetskraft till max och göra sig av med dem som inte är lönsamma nog eller helt enkelt bara inte passar in. Och passar in det gör inte hennes far heller. Inte på något sätt och definitivt inte i den påtagna rollen som Toni Erdman. Det hela blir en katt och råttalek med sociala konventioner som prövas, avslöjas och bryts mot varann.

Att filmen har många kvalitéer visas inte  minst av den massivt goda kritik den fått. Fyra eller fem bedömningssymboler rätt över i det dussintal recensioner jag sett.

Så här skrev t.ex Kulturnyheterna:
Alltså en säregen stämning i en komplex historia, vilket räcker långt, men det som slutligen får filmen att flyga, är det faktum att Maren Ade inte nöjer sig med att bara berätta om deras relation, hon passar samtidigt på att zooma ut i ett, på olika sätt, politiskt perspektiv där hon lyckas prata om global fördelningspolitik, om kvinnors position i affärsvärlden och inte minst dra ner brallorna på rovkapitalismen med all dess teambuilding och management-mumbo jumbo. 
Detta utan att föreläsa, höja rösten eller tappa den torra röda humortråden.
Detta är filmen som enligt en recension visar att tyskar har humor (!) och den fick många priser bland annat ett av det internationella filmkritikerförbundet.

Nu hoppas vi att Marks Filmstudios publik gillar denna 2 timmar och 42 minuter långa film. En paus på cirka halvtimman gör att vi alla måste försaka utlovad vårsol en rejäl stund på lördag eftermiddag. Men som Jeanette Gentele i SvD uttryckte det: 
Vad minns man av livet? Är det jobbet, resorna, evenemangen eller små stunder av lycka och skratt och kanske rena dumheter?


lördag 4 mars 2017

7 mars Dottern



En fråga som ofta återkommer när hederlighet och moral diskuteras är om man har ont av sådant som man inte vet om. Det klassiska exemplet är otrohet. Någon är otrogen, det får inga följder och vad skulle då vinnas om det hela avslöjades? Den som varit otrogen får lite mindre skavsår i samvetet, till priset av att tilliten i förhållandet rubbas. Är sanning och ärlighet det bästa, eller skall allt gömmas i den alltid pågående tidens flod?

I tisdagens film spelas detta dilemma upp med Ibsens drama Vildanden som inspirationskälla och stomme. Handlingen har förlagts till nutid. Scenen är en sågverksmiljö på en liten ort där alla jobbar på samma ställe. Fadern skall gifta om sig och sonen anländer för att vara med på bröllopet. Gamla konflikter mellan far och son blossar upp på nytt och sonen anförtror sig till sin kamrat. Alla vet lite mer än de berättat och har hemligheter som skulle få stora konsekvenser om de avslöjades.

I fonden finns också hotet mot allas försörjning eftersom ortens enda och helt dominerande stora företag riskerar att läggas ned. Vad händer på små orter där utkomstmöjligheterna riskerar att försvinna och samhället är så litet och tråkigt att alla unga egentligen inte ser någon framtid där?

Filmen är inspelad i Australien och vi kommer att få njuta av mycket vackert filmade miljöer.

GP:s recensent tyckte det var en fin filmdebut av regissören Simon Stone och skrev:
Det är en typ av dramafilm som görs allt mer sällan, med en stor och namnkunnig ensemble som gestaltar en berättelse på liv och död. Och mycket är just så berörande och starkt som man kan förvänta sig av en bearbetning av pjäsen som myntade ordet livslögn.

Sveriges radio P4 gillade också filmen
...det här är ett sånt drama som håller en på halster, som inte skriker ut svaren och det är skönt och spännande. 




söndag 19 februari 2017

21 februari Louder than bombs



Vad händer med oss när vi ser tillbaka? När våra minnen, som är så flexibla, vill visa en annan passerad verklighet än den vi möter, när vi gräver i det som varit.

I tisdagens film får vi följa vad som händer, när barn och anhöriga försöker samla material till en retrospektiv utställning om sin mammas gärning som krigsfotograf.

Vad innebar hennes yrke på det personliga planet? Att se allt lidande och utsätta sig för stora faror för att andra skall förmås att förstå det hemska som sker. Till slut stod hon inte ut och tog livet av sig.

De tre män som blir kvar tappar fotfästena, de förstår inte vad som sker och de förstår inte varann. Pappan är en kärleksfull far, men det hjälper inte när hans behov av bekräftelse är större än förmågan att ta in vad sönerna går igenom.

Recensenterna tyckte att Trier lyckats väl med sin gärning den här gången också. DN skrev:
Det är komplext, finkänsligt, ofta roligt och i synnerhet Devan Druid är underbar: mycket bånglig ångest med inslag av genialitet.
Samtidigt tyckte DN:s recensent att det var synd att den, enligt deras uppfattning begåvade unge regissören, borde få fortsatt på den inslagna vägen från debutfilmen "Oslo, 31 augusti" där hans känsla i den egna staden och den egna generationens livsfrågor belystes så väl.

SVT Nyheter ansåg att: 
Joachim Trier berättar långsamt, poetiskt och hoppar i tiden utan att tappa greppet om berättelsen. Han jobbar både drömskt och verklighetsnära; bildsätter karaktärernas känslor, fantasier och minnen. En metod som är vansklig eftersom det blir så många lager av fiktion, men han gör det bra och väl avvägt. Resultatet blir varken krångligt eller pretentiöst.

För egen del blir det fint att åter få möta Isabelle Hupert på vita duken. Jag har nog inte helt hämtat mig från hennes rolltolkning i Spetsknypplerskan 1977. Om flickan som möter en flera nummer för stor kärlek och uppmärksamhet och som slutar så tragiskt i dagdrömmar i mentalsjukhusets terapirum. Med vackra turistaffischer från det vita och blå Grekland på väggarna.