söndag 19 februari 2017

21 mars Louder than bombs



Vad händer med oss när vi ser tillbaka? När våra minnen, som är så flexibla, vill visa en annan passerad verklighet än den vi möter, när vi gräver i det som varit.

I tisdagens film får vi följa vad som händer, när barn och anhöriga försöker samla material till en retrospektiv utställning om sin mammas gärning som krigsfotograf.

Vad innebar hennes yrke på det personliga planet? Att se allt lidande och utsätta sig för stora faror för att andra skall förmås att förstå det hemska som sker. Till slut stod hon inte ut och tog livet av sig.

De tre män som blir kvar tappar fotfästena, de förstår inte vad som sker och de förstår inte varann. Pappan är en kärleksfull far, men det hjälper inte när hans behov av bekräftelse är större än förmågan att ta in vad sönerna går igenom.

Recensenterna tyckte att Trier lyckats väl med sin gärning den här gången också. DN skrev:
Det är komplext, finkänsligt, ofta roligt och i synnerhet Devan Druid är underbar: mycket bånglig ångest med inslag av genialitet.
Samtidigt tyckte DN:s recensent att det var synd att den, enligt deras uppfattning begåvade unge regissören, borde få fortsatt på den inslagna vägen från debutfilmen "Oslo, 31 augusti" där hans känsla i den egna staden och den egna generationens livsfrågor belystes så väl.

SVT Nyheter ansåg att: 
Joachim Trier berättar långsamt, poetiskt och hoppar i tiden utan att tappa greppet om berättelsen. Han jobbar både drömskt och verklighetsnära; bildsätter karaktärernas känslor, fantasier och minnen. En metod som är vansklig eftersom det blir så många lager av fiktion, men han gör det bra och väl avvägt. Resultatet blir varken krångligt eller pretentiöst.

För egen del blir det fint att åter få möta Isabelle Hupert på vita duken. Jag har nog inte helt hämtat mig från hennes rolltolkning i Spetsknypplerskan 1977. Om flickan som möter en flera nummer för stor kärlek och uppmärksamhet och som slutar så tragiskt i dagdrömmar i mentalsjukhusets terapirum. Med vackra turistaffischer från det vita och blå Grekland på väggarna.

lördag 28 januari 2017

31 januari Captain fantastic





I fredags var många av oss med på Göteborgs Filmfestivals invigning som via modern teknik kringlade sig genom skogarna till Skene Folkets Hus. Huvudfilmen Tom of Finland visade sig vara en vackert berättad samtidshistorieskildring. Homosexuella män som dras till uniformer, läder och karikerad manlighet var kanske inte det som jag trodde gick att skildra på det här kärleksfulla och intelligenta sättet. Men så var det och ännu en bioupplevelse kunde räknas hem.

Men nu till nästa veckas höjdpunkt i biomörkret.

Även om man lever i nutiden som vi andra an man göra andra val för sig själv och sin familj. Ett liv nära naturen där barnen får raka och enkla svar på sina frågor är ett sätt. Familjen Cash som vi får möta i den här filmen bor i naturen och lever på vad den har att ge. Barnen får lära sig praktiska saker som att klättra i berg och jaga vilda djur. Deras intellektuella fostran sker vid en lägereld på kvällarna då  de läser böcker tillsammans. Ödet gör dock att de måste lämna sin tillvaro för den som alla vi andra är mer vana vid. Och så kommer krockarna.

En far som inte döljer något för sina barn framstår helt plötsligt som en onyanserad och brutal vilde. Vi får ompröva en hel del av det vi visste eller trodde vi visste var rätt och fel när vi ser den här filmen. Så vad är baksidorna i vårt moderna samhälle?

Hur mycket är det värt att barn får ett öppet sinne, när vårt sociala kitt förutsätter lögner i olika grader allt från vitt till svart, för att vår sociala samvaro inte skall störta samman i kaos?

Regissören Matt Ross bjuder oss på en vänlig film med fina skådespelarinsatser från barnen och dansken Viggo Mortensen briljerar som pappan.

Recensenterna var genomgående positiva i sina omdömen om filmen Uppsala Nya tyckte till exempel:
Här finns många tankeväckare att ta vidare, inte minst vad gäller de naturskolade barnens öppenhet gentemot omvärlden.
Och SvD tyckte att Viggo Mårtensson gjorde sin bästa roll hittills i karriären och gav filmen som helhet det här omdömet:
Berättelsen är tvärtom infogad i en rätt traditionell feel good-inramning där allt från klippning till bildspråk till musikval bildar en lika underhållande som intellektuellt intressant helhet.

För er som grämer er över att ni missar den här tisdagsfilmen kan kanske Nöjesguidens nedsabling vara en tröst:
I lagom mängd hade det kunnat vara åtminstone lite roligt, men när den nittonde scenen med ett barn som är – hör och häpna, dumma jävla biopublik, tycks filmen vilja förmedla – smartare än sin ålder avslutas vill man bara dunka huvudet i biostolen framför.


Och så en udda recension från Gamereactor Sverige - gänget som ser film på mindre eller större skärmar där renderingen (den digitala bildprocessen i datorn som ger oss rörlig bild) bedöms:
Med tanke på att det i var och varannan scen av Captain Fantastic bjuds på mängder och åter mängder av träd i såväl för- som bakgrunden ställs givetvis rätt höga krav på att färgerna ska vara vettiga - och där finns inte mycket att klaga över. 

söndag 15 januari 2017

17 januari Läkaren på landet




Sedär så var långa julen slut och julegranen utkastad. Soffhängets seriefrossa kan nu kompletteras med filmupplevelser av lite annat slag. I och för sig bjöd ju senhösten på en stor snackis i form av den norska ungdomsserien Skam. Har ni missat den så ägna åtminstone ett par timmar till några avsnitt från detta utomordentligt välskrivna, välspelade och intressanta fenomen på tv-himlen.

Vårens premiärfilm är en lågmäld feelgoodfilm från Frankrike. Regissör är Tomas Lilti och det är faktiskt hans andra film på temat sjukvård. Hans förra film handlade om ett sjukhus där resursbrist, vinstkrav och en rädsla för att göra fel gjorde det angelägna arbetet svårt.

I den här filmen är handlingen förlagd till fransk landsbygd. Vardagsliv för en läkare på landet: Att rycka ut när det behövs utan hänsyn till sig själv eller vilken tid det är på dygnet. Hembesök som kräver goda skodon och ett ständigt fullt väntrum med patienter. Arbetet är ett kall och behovet av läkarens hjälp med både det ena och det andra är stora och uppskattade.

Men så förändras livet för denna tillgång i byn. Läkaren spelad av François Cluzet blir själv sjuk och han ska få hjälp - en ovan station.

Hjälpen är en lite yngre kvinna, en rutinerad  sjuksköterska som vidareutbildat sig till läkare får ta sig an uppgiften att hjälpa till med mottagningsarbetet. Vågar och kan bydoktorn släppa taget och accepteras detta av byborna?



P1:s Kulturnytt var förtjust i denna lågmälda skildring:
Och jag blir faktiskt smått förälskad i den grandiosa anspråkslösheten som genomsyrar hela filmen. Den påminner mig om att alla reglar inte måste stå på max för att man ska känna något i en film. Den påminner mig om hur maktlösa och sårbara vi kan vara inför naturen och framför allt om hur alla, likt ett fint vin, bara blir äldre med åren.

Uppsala nya tidning var kanske inte riktigt lika entusiastisk
Det finns något rogivande med en film som låter ana ett, i alla fall för en storstadsbo, komplett annorlunda liv inklusive en helgjuten bygemenskap. Samtidigt lämnar "Läkaren på landet" aldrig riktigt den där startsträckan som från början såg så lovande ut, all pittoresk charm och skockar av gäss till trots. 

lördag 17 december 2016

Vårsäsongens filmer

Nu har vi klart med vårsäsongens filmer. Det finns all anledning att se fram emot våren och låta sig bli bortskämd med filmstudions program. Och det blir sju filmer i vår också. Klicka på länkarna för att läsa recensionerna.


17 januari
Läkaren på landet
Johan Croneman i DN skrev "Det är en fröjd att både se lära, tänka, reflektera. Det är en film för iakttagaren i oss."


27 januari
- extraprogram i samarbete med Skene Kulturhus
Biljetter kan köpas i förhand på Kulturhuset i Skene 22/12 kl 9-16.00

31 januari
Captain Fantastic
Jane Magnusson i DN tyckte "Bens förhållningsätt till världen är präglad av ärlighet och hans hand med barnen kommer få föräldrar över hela världen att ifrågasätta hur de lär upp de egna."

21 februari
Louder than bombs
Anna Hellsten i Svenska Dagbladet ansåg att filmen var "ett elegant drama av norsk films stora reginamn som här gör sin engelskspråkiga debut."


7 mars
Dottern
Karin Svensson på tidningarnas telegrambyrå skrev om filmen i Metro "Ibsens "Vildanden" har uppdaterats i den australiska filmen "Dottern", som börjar bra men går vilse i trollskogen."

25 mars - obs en lördag em
Min pappa Toni Erdman
Sveriges Radios Fredrik Sahlin var lyrisk och skrev: "Tre timmar tysk torr humor om en knepig far-dotter-relation kan låta väl tungt, men är i själva verket en av filmhöstens stora filmupplevelser. "

4 april
Jag, Daniel Blake
Kulturbloggens Birgitta Komaki summerade sina intryck av denna film: "Det är ingen film som får en att fundera länge över vad som är rätt eller fel. Alla med en gnutta av medmänsklighet måste tycka att det är fel på ett system som bryter ner sina medborgare. Man önskar att man kunde säga ” This is England” men tyvärr känns mycket i filmen obehagligt välbekant även här."

25 april
Under körsbärsträden
Göteborgspostens Maria Domellöv-Wik fick en existentiell uppenbarelse av denna film: "Själv drogs jag djupt in i den saktmodiga, originella berättelsen, som berörde mig starkt med sina flyhänta funderingar kring arbetsfördelning, nytta och njutning."

lördag 19 november 2016

22 november Me and earl and the Dying Girl






När jag funderade över hur det här blogginlägget skulle formuleras slog det mig att vi som säsongsfinal visar en rund och lättdrucken smoothie med ingredienser från filmer vi visat i höst.  Receptet:  Ett par udda nördar  (Män och får), autentiskt allvar (Spotlight), en dos utsatthet som slutar bra (Room), och så en liten nypa uppsluppna tokerier (Burn after reading).

Filmens centrala gestalter Greg och Earl är ett par udda tonåringar som dittills mest ägnat sig åt inåtvänt tonårspyssel i form av att klipp-klistra egna versioner av stora filmer. I självbekräftande samförstånd ger de filmerna pubertala namn som Pooping Tom och Sockwork orange.

Gregs pappa försöker hitta en utväg för att sonens bristande sociala kompetens skall boostas. Han tvingar därför honom att umgås med den cancersjuka flickan Rachel, något som till en början stöter på patrull, men så småningom inser alla parter att de har rätt kul tillsammans.


Dagens Nyheter slutade sin recension:
Okej, man fäller kanske en liten tår till sist. ”Me and Earl and the dying girl” handlar trots allt om en plågsam och förintande sjukdom, men snyfteri är inte grejen. Den handlar om vänskap, om att ingen ska behöva reduceras till sin sjukdom, om fredade zoner där unga och vuxna kan mötas på vettiga sätt. Och inte minst om konst som överlevnadsstrategi.

Sveriges Radio P1 såg stora kvalitéer i en film som de trots allt sorterade in bland  high-schoolfilmerna:

Men den här filmen cirklar framför allt kring Rachel, tonårsflickan som får byta skolans värld mot cellgifter och håravfall. Hon får sällskap in i dödskuggans dal av Greg och hans kompis Earl. Och i den här luftfickan av liv och död och vardag skapar regissören Alfonso Gomez-Rejon något helt unikt. En Mandomsprovet för vår tid. 
Ett filmkonstverk av animerade älgar, håriga runkkuddar och småalkade föräldrar. Me and Earl and the dying girl är en helt vanlig och ändå alldeles ovanligt begåvad high school-film.

onsdag 2 november 2016

8 november Room



Ja, så har vi kommit fram till säsongens näst sista film. Och nu blir det en allvarlig historia om fångenskap, omsorg om barn och hur vi hanterar frihet, när världen är en helt annan än den vi trodde. Många frågor att fundera över när ni sett denna omskakade historia och sitter hemma med några tända ljus och en kopp te för en filosofistund i all enkelhet.

En kvinna och hennes son tillbringar flera år i ett trädgårdsskjul. De är inlåsta av en hänsynslös person som dock inte får spela någon huvudroll i denna film. Istället får vi en inblick i hur mamman försöker skapa mening, ordning och kanske en form av värdigt liv för sin son, i denna ytterst avgränsade värld.  En värld som ändras och får helt nya gränser och förutsättningar. Genom nioåringens ögon får vi uppleva det kaos som blir följden när ens bild av tillvaron rämnar.

På ett djupare plan hanterar filmen frågan om vad världen egentligen är och hur vi kan veta det? Bildgestaltning och huvudrollsinnehavarnas skådespelarinsatser är mycket bra i den här filmen som genomgående fick mycket goda recensioner

SvD skrev en entusiastisk recension:
Och Brie Larson ska vi bara inte tala om. Hennes Ma är något inom fiktionen så sällsynt som en komplett förälder som inte samtidigt är en komplett människa – och det är just i glappet mellan de två gestalterna som Larson är så makalöst bra. Tack vare henne blir ”Room” i slutänden en berättelse om stor kärlek, snarare än om bottenlös ondska.

GP tyckte: 
Skildringen fastnar aldrig i ondskans meningslöshet, utan fokuserar på det hoppingivande i livet: kärleken och berättelserna.

lördag 22 oktober 2016

25 oktober Burn after reading




Lördag kväll i en tid av färg, fukt och frånvarande ljus. Nu har vi definitivt lämnat den varma delen av detta år bakom oss för att ta oss an tiden med kala grenar, meningslös sommartidsåterställning och bylsiga kläder. Men det är också en tid när det finns ytterst lite som på allvar behöver konkurrera med att frossa i vita dukens kulturutbud.

Och apropå vita duken - vi har ju fått ny duk på bion i Kulturhuset. Och den var ett lyft med sin skarpa återgivning och höga reflektionsförmåga. Nästa steg om ekonomin så småningom tillåter borde vara ljudet i salongen. För film det är bild och ljus i ljuv förening.

När vi beslutade om den att visa kvällens film var det minnen från andra bröderna Coenfilmer som Fargo, och No Country for old men, som fällde utslaget hos de flesta av styrelsens medlemmar. Och den här rullen kommer inte att sudda bland dessa goda filmminnen.

Burn after reading anspelar på information som ges agneter och som är så hemlig att den måste förstöras när den väl nått personen som skall ha den. Vi kommer alla ihåg agentserier från förr där bandspelare, papper eller vad det nu var självantände och försvann i en dekorativ rökpuff.

Storyn i den här filmen är att hemlig information kommer på avvägar och måste återfås, eller så måste konsekvenserna i vilket fall som helst minimeras. De får i vart fall inte säljas till ryssarna för att finansiera en gymägare med plastikoperationer som livsmening.

Huvudpersonerna har också andra problem som måste hanteras parallellt, upptagna som de är med att vänsterprassla med varann och med andra. Ja, som ni förstår allt blir en enda röra och mitt i smeten CIA som ingen egentligen vet vad de gör i sammanhanget.


I den här komedin får vi se skådespelare som spelar helt andra karaktärer än de brukar.  En Brad Pitt som är rolig, George Clooney som en förstaälskare med svårartade tics och John Malkovichs som genom filmen har två lägen, rasande eller genomberusad.

Tidningarnas recensenter var nådiga till förtjusta i sina omdömen om denna film från 2008.

Blekinge läns tidning berömde främst skådespelarinsatser i filmen. Om John Malkovich skriver de

"Här är han så bra att han upphäver begreppet bra. Han är en urkraft, en flintskallig hjärtattack på två magra ben." 

Kulturbloggen tyckte att filmen var ett inligg i samtidsanalysen:
"Ja, det är en svart komedi, en dramathriller med skruv som inte följer vanliga filmregler och dramaturgiska seder. Och för min del är det denna filmen som borde fått Oscar-statyetten.
Även om filmen handlar om det absurda livet i Washington säger den mycket om livet i västvärlden idag."

Och Dagens Nyheter
”Burn after reading” har blivit ojämn men ändå underhållande massidioti i bra tempo.
...
Myllret är ett sätt att få det att fungera. Men när man ser Brad spela Chad som tror att han är smart önskar man att bröderna Coen någon gång byggde upp en komedi runt bara en enda av alla lustiga rollfigurer. När bröderna tvingar sig att vara tajta går de från att vara intressanta till att vara mästerliga."