söndag 15 januari 2017

17 januari Läkaren på landet




Sedär så var långa julen slut och julegranen utkastad. Soffhängets seriefrossa kan nu kompletteras med filmupplevelser av lite annat slag. I och för sig bjöd ju senhösten på en stor snackis i form av den norska ungdomsserien Skam. Har ni missat den så ägna åtminstone ett par timmar till några avsnitt från detta utomordentligt välskrivna, välspelade och intressanta fenomen på tv-himlen.

Vårens premiärfilm är en lågmäld feelgoodfilm från Frankrike. Regissör är Tomas Lilti och det är faktiskt hans andra film på temat sjukvård. Hans förra film handlade om ett sjukhus där resursbrist, vinstkrav och en rädsla för att göra fel gjorde det angelägna arbetet svårt.

I den här filmen är handlingen förlagd till fransk landsbygd. Vardagsliv för en läkare på landet: Att rycka ut när det behövs utan hänsyn till sig själv eller vilken tid det är på dygnet. Hembesök som kräver goda skodon och ett ständigt fullt väntrum med patienter. Arbetet är ett kall och behovet av läkarens hjälp med både det ena och det andra är stora och uppskattade.

Men så förändras livet för denna tillgång i byn. Läkaren spelad av François Cluzet blir själv sjuk och han ska få hjälp - en ovan station.

Hjälpen är en lite yngre kvinna, en rutinerad  sjuksköterska som vidareutbildat sig till läkare får ta sig an uppgiften att hjälpa till med mottagningsarbetet. Vågar och kan bydoktorn släppa taget och accepteras detta av byborna?



P1:s Kulturnytt var förtjust i denna lågmälda skildring:
Och jag blir faktiskt smått förälskad i den grandiosa anspråkslösheten som genomsyrar hela filmen. Den påminner mig om att alla reglar inte måste stå på max för att man ska känna något i en film. Den påminner mig om hur maktlösa och sårbara vi kan vara inför naturen och framför allt om hur alla, likt ett fint vin, bara blir äldre med åren.

Uppsala nya tidning var kanske inte riktigt lika entusiastisk
Det finns något rogivande med en film som låter ana ett, i alla fall för en storstadsbo, komplett annorlunda liv inklusive en helgjuten bygemenskap. Samtidigt lämnar "Läkaren på landet" aldrig riktigt den där startsträckan som från början såg så lovande ut, all pittoresk charm och skockar av gäss till trots. 

lördag 17 december 2016

Vårsäsongens filmer

Nu har vi klart med vårsäsongens filmer. Det finns all anledning att se fram emot våren och låta sig bli bortskämd med filmstudions program. Och det blir sju filmer i vår också. Klicka på länkarna för att läsa recensionerna.


17 januari
Läkaren på landet
Johan Croneman i DN skrev "Det är en fröjd att både se lära, tänka, reflektera. Det är en film för iakttagaren i oss."


27 januari
- extraprogram i samarbete med Skene Kulturhus
Biljetter kan köpas i förhand på Kulturhuset i Skene 22/12 kl 9-16.00

31 januari
Captain Fantastic
Jane Magnusson i DN tyckte "Bens förhållningsätt till världen är präglad av ärlighet och hans hand med barnen kommer få föräldrar över hela världen att ifrågasätta hur de lär upp de egna."

21 februari
Louder than bombs
Anna Hellsten i Svenska Dagbladet ansåg att filmen var "ett elegant drama av norsk films stora reginamn som här gör sin engelskspråkiga debut."


7 mars
Dottern
Karin Svensson på tidningarnas telegrambyrå skrev om filmen i Metro "Ibsens "Vildanden" har uppdaterats i den australiska filmen "Dottern", som börjar bra men går vilse i trollskogen."

25 mars - obs en lördag em
Min pappa Toni Erdman
Sveriges Radios Fredrik Sahlin var lyrisk och skrev: "Tre timmar tysk torr humor om en knepig far-dotter-relation kan låta väl tungt, men är i själva verket en av filmhöstens stora filmupplevelser. "

4 april
Jag, Daniel Blake
Kulturbloggens Birgitta Komaki summerade sina intryck av denna film: "Det är ingen film som får en att fundera länge över vad som är rätt eller fel. Alla med en gnutta av medmänsklighet måste tycka att det är fel på ett system som bryter ner sina medborgare. Man önskar att man kunde säga ” This is England” men tyvärr känns mycket i filmen obehagligt välbekant även här."

25 april
Under körsbärsträden
Göteborgspostens Maria Domellöv-Wik fick en existentiell uppenbarelse av denna film: "Själv drogs jag djupt in i den saktmodiga, originella berättelsen, som berörde mig starkt med sina flyhänta funderingar kring arbetsfördelning, nytta och njutning."

lördag 19 november 2016

22 november Me and earl and the Dying Girl






När jag funderade över hur det här blogginlägget skulle formuleras slog det mig att vi som säsongsfinal visar en rund och lättdrucken smoothie med ingredienser från filmer vi visat i höst.  Receptet:  Ett par udda nördar  (Män och får), autentiskt allvar (Spotlight), en dos utsatthet som slutar bra (Room), och så en liten nypa uppsluppna tokerier (Burn after reading).

Filmens centrala gestalter Greg och Earl är ett par udda tonåringar som dittills mest ägnat sig åt inåtvänt tonårspyssel i form av att klipp-klistra egna versioner av stora filmer. I självbekräftande samförstånd ger de filmerna pubertala namn som Pooping Tom och Sockwork orange.

Gregs pappa försöker hitta en utväg för att sonens bristande sociala kompetens skall boostas. Han tvingar därför honom att umgås med den cancersjuka flickan Rachel, något som till en början stöter på patrull, men så småningom inser alla parter att de har rätt kul tillsammans.


Dagens Nyheter slutade sin recension:
Okej, man fäller kanske en liten tår till sist. ”Me and Earl and the dying girl” handlar trots allt om en plågsam och förintande sjukdom, men snyfteri är inte grejen. Den handlar om vänskap, om att ingen ska behöva reduceras till sin sjukdom, om fredade zoner där unga och vuxna kan mötas på vettiga sätt. Och inte minst om konst som överlevnadsstrategi.

Sveriges Radio P1 såg stora kvalitéer i en film som de trots allt sorterade in bland  high-schoolfilmerna:

Men den här filmen cirklar framför allt kring Rachel, tonårsflickan som får byta skolans värld mot cellgifter och håravfall. Hon får sällskap in i dödskuggans dal av Greg och hans kompis Earl. Och i den här luftfickan av liv och död och vardag skapar regissören Alfonso Gomez-Rejon något helt unikt. En Mandomsprovet för vår tid. 
Ett filmkonstverk av animerade älgar, håriga runkkuddar och småalkade föräldrar. Me and Earl and the dying girl är en helt vanlig och ändå alldeles ovanligt begåvad high school-film.

onsdag 2 november 2016

8 november Room



Ja, så har vi kommit fram till säsongens näst sista film. Och nu blir det en allvarlig historia om fångenskap, omsorg om barn och hur vi hanterar frihet, när världen är en helt annan än den vi trodde. Många frågor att fundera över när ni sett denna omskakade historia och sitter hemma med några tända ljus och en kopp te för en filosofistund i all enkelhet.

En kvinna och hennes son tillbringar flera år i ett trädgårdsskjul. De är inlåsta av en hänsynslös person som dock inte får spela någon huvudroll i denna film. Istället får vi en inblick i hur mamman försöker skapa mening, ordning och kanske en form av värdigt liv för sin son, i denna ytterst avgränsade värld.  En värld som ändras och får helt nya gränser och förutsättningar. Genom nioåringens ögon får vi uppleva det kaos som blir följden när ens bild av tillvaron rämnar.

På ett djupare plan hanterar filmen frågan om vad världen egentligen är och hur vi kan veta det? Bildgestaltning och huvudrollsinnehavarnas skådespelarinsatser är mycket bra i den här filmen som genomgående fick mycket goda recensioner

SvD skrev en entusiastisk recension:
Och Brie Larson ska vi bara inte tala om. Hennes Ma är något inom fiktionen så sällsynt som en komplett förälder som inte samtidigt är en komplett människa – och det är just i glappet mellan de två gestalterna som Larson är så makalöst bra. Tack vare henne blir ”Room” i slutänden en berättelse om stor kärlek, snarare än om bottenlös ondska.

GP tyckte: 
Skildringen fastnar aldrig i ondskans meningslöshet, utan fokuserar på det hoppingivande i livet: kärleken och berättelserna.

lördag 22 oktober 2016

25 oktober Burn after reading




Lördag kväll i en tid av färg, fukt och frånvarande ljus. Nu har vi definitivt lämnat den varma delen av detta år bakom oss för att ta oss an tiden med kala grenar, meningslös sommartidsåterställning och bylsiga kläder. Men det är också en tid när det finns ytterst lite som på allvar behöver konkurrera med att frossa i vita dukens kulturutbud.

Och apropå vita duken - vi har ju fått ny duk på bion i Kulturhuset. Och den var ett lyft med sin skarpa återgivning och höga reflektionsförmåga. Nästa steg om ekonomin så småningom tillåter borde vara ljudet i salongen. För film det är bild och ljus i ljuv förening.

När vi beslutade om den att visa kvällens film var det minnen från andra bröderna Coenfilmer som Fargo, och No Country for old men, som fällde utslaget hos de flesta av styrelsens medlemmar. Och den här rullen kommer inte att sudda bland dessa goda filmminnen.

Burn after reading anspelar på information som ges agneter och som är så hemlig att den måste förstöras när den väl nått personen som skall ha den. Vi kommer alla ihåg agentserier från förr där bandspelare, papper eller vad det nu var självantände och försvann i en dekorativ rökpuff.

Storyn i den här filmen är att hemlig information kommer på avvägar och måste återfås, eller så måste konsekvenserna i vilket fall som helst minimeras. De får i vart fall inte säljas till ryssarna för att finansiera en gymägare med plastikoperationer som livsmening.

Huvudpersonerna har också andra problem som måste hanteras parallellt, upptagna som de är med att vänsterprassla med varann och med andra. Ja, som ni förstår allt blir en enda röra och mitt i smeten CIA som ingen egentligen vet vad de gör i sammanhanget.


I den här komedin får vi se skådespelare som spelar helt andra karaktärer än de brukar.  En Brad Pitt som är rolig, George Clooney som en förstaälskare med svårartade tics och John Malkovichs som genom filmen har två lägen, rasande eller genomberusad.

Tidningarnas recensenter var nådiga till förtjusta i sina omdömen om denna film från 2008.

Blekinge läns tidning berömde främst skådespelarinsatser i filmen. Om John Malkovich skriver de

"Här är han så bra att han upphäver begreppet bra. Han är en urkraft, en flintskallig hjärtattack på två magra ben." 

Kulturbloggen tyckte att filmen var ett inligg i samtidsanalysen:
"Ja, det är en svart komedi, en dramathriller med skruv som inte följer vanliga filmregler och dramaturgiska seder. Och för min del är det denna filmen som borde fått Oscar-statyetten.
Även om filmen handlar om det absurda livet i Washington säger den mycket om livet i västvärlden idag."

Och Dagens Nyheter
”Burn after reading” har blivit ojämn men ändå underhållande massidioti i bra tempo.
...
Myllret är ett sätt att få det att fungera. Men när man ser Brad spela Chad som tror att han är smart önskar man att bröderna Coen någon gång byggde upp en komedi runt bara en enda av alla lustiga rollfigurer. När bröderna tvingar sig att vara tajta går de från att vara intressanta till att vara mästerliga."





söndag 2 oktober 2016

4 oktober Bland män och får


Söndag morgon och fortfarande lite kvardröjande sommar om man väljer ett läigt hörn dit solen når. För att sommarkänslan skall hålla sig kvar måste man blunda, annars när man ser sig omkring påminns om höst överallt: Färger, löv på marken, fuktig asfalt och om man tar ett steg ut från det vindskyddade hörnet - kall vind.

Lite lätt frusenhet kan vara en god grundkänsla när du bänkar dig i fåtöljen på tisdag, för nu blir det ett besök på nordatlantens sagoö Island.

Isländsk film tar sin näring ur den lavablandade svarta jorden, sin form ur det karga landskapet och sin gestaltning från det folk som vårdar sin historia, sina myter och sin vidskepelse och ändå lever så  modernt med bankkrascher och allt.

Samma jobb, samma landskap, samma strävan efter överlevnad och samma föräldrar. Det gör inte att man måste umgås och hänga ihop. Även om, eller kanske tack vare att de är bröder har de inte pratat med varann på mycket länge.

Det stora landskapets oändliga himmel välver sig över dalen där de bor. Den yttersta begränsade kontakt som behövs mellan de bägge bröderna får deras hundar stå för.

Så kommer en kris som hotar överlevnaden för dem och för andra fårfarmare, den enda lösningen är samarbete och långsamt börjar de bägge närma sig varann.

Den här filmen tar näring i sagans och myternas landskap. Och där är den Isländska kargheten, de få färgerna och det stora landskapet en utomordentlig form. Och temat är naturligtvis försoning. Ett närmande mellan fårskalliga män som trivs allra bäst för sig själva och förmår göra en ensamjul till en festfylld och tillställning som till och med bjuder på en överraskning.

Man kommer att tänka på sentensen ingen människa är en ö. Alla är vi beroende av andra och särskilt om man lever, verkar och har sin utkomst av vad en ö kan ge.

Nästan alla recensenter var förtjusta i den här rullen (för man får väl säga så fortfarande, även om filmer numera levereras på hårddiskar och dvd-er).

SVT skrev: 
Den kärva tonen, den hårdföra mjukheten och det svidande vackra landskapet som i ena stunden kan påminna om ett snitt ur amerikansk pastoral konst, för att i nästa torna upp sig som en mycket ogästvänlig del av månens baksida.
Moviezine tyckte:
Samtidigt är filmen så avskalad och simpel att den lätt hade kunnat bli tråkig i någon annans händer, men Hákonarson, som också skrivit manuset, lyckas berätta detta med sådan äkthet och värme att det istället infinner sig ett lugn i mig som åskådare och jag blir som hypnotiserad av det vackra fotot och de fantastiskt välkomponerade bilderna.

Den enkla historien löper stadigt vidare, tempot är förvisso lugnt men trots det aldrig långsamt och manuset otroligt välskrivet och karaktärerna sin bitterhet till trots mycket älskvärda.


Och DN var helt såld på filmen:
Men ”Bland män och får” når både djupare och högre. Längre in i komiken och mycket längre in i tragedin. Man känner sig lika trygg i regissörens absoluta formsäkerhet, men Grímur Hákonarson bär bara sin publik till en viss punkt i filmen. Sen släpper han plötsligt taget och låter oss falla rakt ner i ett Ginnungagap av överrumplande bilder och oväntade känslor.
Makalöst.


lördag 17 september 2016

20 september Malony



Filmskildringar av barn som far illa har en förmåga att fastna i minnesbanken för filmupplevelser. Min allra första måste ha varit Flickan med svavelstickorna. En svart-vit framställning av HC Andersen sagan med oklar sensmoral på 16 mm projektor i Frälsningsarméns lokal i Kinna. Där såg jag också Barnen från frostmofjället.  Dickens En julsaga avnjöts också i svartvitt men på TV.

Och sen ett raskt hopp fram till 491 med en ouppnåelig 18 årsgräns på Konserthusbiografen. Så filmen såg jag aldrig. Det var först långt senare, när jag läst hela Görlings bok som jag förstod att filmen först i sjunde hand handlade om explicita sexscener och i första hand om utsatta ungdomars situation.

Men så till kommande veckans film på vår filmstudio. Malony lämnas under dramatiska omständigheter av sin mamma som inte vill ha honom och hans kommande år blir i fosterhem.

I filmen spolas sedan tiden fram ett tiotal år. När vi träffar Malony nästa gång är han tonåring och hans dåliga sidor har blommat ut och resulterat i en ungdomsbrottsling med mycket dåliga odds.

Men det är långtifrån en schablonhistoria som utspelas. För en gångs skull skildras alla de vuxna som omger stökiga ungdomar som de hjältar de oftast är. I filmens ibland alltför svartvita värld blir det annars ofta tvärtom, ett rent och fint barnasinne bryts ned av grymma och sadistiska vuxna.

Den här filmen lär oss en viktig sak: All själslig läkning tar tid. Lång tid.

Det är en spännande och mycket välspelad historia vi kommer att få uppleva på tisdag. Huvudrollsinnehavaren Rod Pardot spelar en ytterst trovärdig Malony och Catherine Deneuve gör rett fint porträtt av en engagerad domare.

Precis som i verkligheten så är inget i filmen, när det gäller människor och deras relationer till varandra och miljöerna de lever i, svart eller vitt. Vad vi istället bjuds på är en komplex väv av interna och externa processer som är trovärdigt levande och konstant engagerande i en film som får en självklar plats i minnet. Tyckte Konstpretton om filmen

Sydsvenskan var också den entusiastisk men åt det svalare hållet:
Dardenne-brödernas bildberättande är oerhört genomarbetat, stilsäkert och hundraprocentigt anpassat till innehållet. Emmanuelle Bercot väljer ett mer konventionellt formspråk. Hon har ett bultande hjärta men söker sig fortfarande fram språkmässigt. Som helhet ger filmen intryck av att vilja säga mer än den riktigt förmår gestalta.