lördag 17 september 2016

20 september Malony



Filmskildringar av barn som far illa har en förmåga att fastna i minnesbanken för filmupplevelser. Min allra första måste ha varit Flickan med svavelstickorna. En svart-vit framställning av HC Andersen sagan med oklar sensmoral på 16 mm projektor i Frälsningsarméns lokal i Kinna. Där såg jag också Barnen från frostmofjället.  Dickens En julsaga avnjöts också i svartvitt men på TV.

Och sen ett raskt hopp fram till 491 med en ouppnåelig 18 årsgräns på Konserthusbiografen. Så filmen såg jag aldrig. Det var först långt senare, när jag läst hela Görlings bok som jag förstod att filmen först i sjunde hand handlade om explicita sexscener och i första hand om utsatta ungdomars situation.

Men så till kommande veckans film på vår filmstudio. Malony lämnas under dramatiska omständigheter av sin mamma som inte vill ha honom och hans kommande år blir i fosterhem.

I filmen spolas sedan tiden fram ett tiotal år. När vi träffar Malony nästa gång är han tonåring och hans dåliga sidor har blommat ut och resulterat i en ungdomsbrottsling med mycket dåliga odds.

Men det är långtifrån en schablonhistoria som utspelas. För en gångs skull skildras alla de vuxna som omger stökiga ungdomar som de hjältar de oftast är. I filmens ibland alltför svartvita värld blir det annars ofta tvärtom, ett rent och fint barnasinne bryts ned av grymma och sadistiska vuxna.

Den här filmen lär oss en viktig sak: All själslig läkning tar tid. Lång tid.

Det är en spännande och mycket välspelad historia vi kommer att få uppleva på tisdag. Huvudrollsinnehavaren Rod Pardot spelar en ytterst trovärdig Malony och Catherine Deneuve gör rett fint porträtt av en engagerad domare.

Precis som i verkligheten så är inget i filmen, när det gäller människor och deras relationer till varandra och miljöerna de lever i, svart eller vitt. Vad vi istället bjuds på är en komplex väv av interna och externa processer som är trovärdigt levande och konstant engagerande i en film som får en självklar plats i minnet. Tyckte Konstpretton om filmen

Sydsvenskan var också den entusiastisk men åt det svalare hållet:
Dardenne-brödernas bildberättande är oerhört genomarbetat, stilsäkert och hundraprocentigt anpassat till innehållet. Emmanuelle Bercot väljer ett mer konventionellt formspråk. Hon har ett bultande hjärta men söker sig fortfarande fram språkmässigt. Som helhet ger filmen intryck av att vilja säga mer än den riktigt förmår gestalta.






lördag 3 september 2016

6 september - Spotlight




Några fler gula blad på björken, en och annan prydnadsbuske skiftar i rött. Kyligt på morgnarna och i morgonmotljuset över maderna här i Fritsla ryker det om korna som går och betar. Allt detta säkra tecken på att det vilken tisdagskväll som helst är dags att dra sig västerut mot Skene och dess ombonade biograf för att begå höstpremiär med Marks Filmstudio.

Höstens första film låter oss dras med i stämningar och miljöer på den nordamerikanska tidningen Boston Globe.

En skandal är under uppsegling när det har visat sig att präster inom den katolska kyrkan har förgripit stig på barnen i sina församlingar och att detta tystats ned på högsta ledningsnivå. Men journalisterna vill inte stanna vid att någon enstaka makthavare ställs ut, utan vill belysa hur ett helt system kan samverka, så det leder till sådant här.

Filmen tar med oss till en rörig redaktion med högt tempo och nästan bara män som arbetar. Tidningen håller sig med ett eget grävgäng Spotlight. Och vi får följa det oglamorösa, tålmodiga pusslandet som grävande journalistik är genom många motgångar och oväntade händelser, som ställer arbetet med den egna nyheten åt sidan. Och spännande är det!

Filmen har en verklighetsbakgrund och redaktionens arbete gav dem Pulitzerpriset 2003.


Expressen var entusiastisk över filmen och gav den 5 getingar:
Skådespeleriet är förstklassigt, manuset briljant, men framför allt är den trogen sitt budskap: Här finns inga typiska Hollywoodhjältar eller demoner, utan ”Spotlight” handlar om något större – om att komma åt systemet. I det här fallet ett samhälle som gjorde det möjligt för katolska präster att under flera år utnyttja barn sexuellt.

Sydsvenskan var lite svalare till filmen och tyckte att:
I stort är dock ”Spotlight” en tankeväckande film om hur religiös makt kan göra lögn till sanning, hur den kan sätta filter på vår verklighetsuppfattning

torsdag 7 juli 2016

Höstens filmer klara - dags att börja längta




Nu är det mitt i sommarn - men höstmörkret kommer även om vi just nu hoppas att det dröjer.
Nu har vi fått besked från Stockholm. Av de filmer vi vaskat fram blir det de här som visas i höst. Varje film är länkad till en recension om du vill läsa mer om den. En utförligare beskrivning kommer när vi i styrelsen skaffat oss en lagom klädsam, frisk solbränna och blondare ton i håret.

6 september
Spotlight

20 september
Malony

4 oktober
Bland män och får

25 oktober
Burn after reading

8 november
Room

22 november
Me and Earl and the Dying Girl



lördag 16 april 2016

19 april - Brooklyn slutet och Eddie The Eagle



Inbäddad i femtiotalet med dess bylsiga kläder i pastell och vackra frisyrer. Ackompanjerad av ett kapell med trummor, ståbas, gitarr och fiol. Långt borta på Irland i den sannolikt rökdoftande och lite kyliga samlingslokalen, så hörs ett ljud som skorrar mot tidsandan. -Det var väl ändå konstigt att lägga ett sådant ljud till stämningen, hann jag tänka, innan någon annan i publiken insåg att det var ett larm i lokalen som börjat ljuda.

Så blev det till att öppna dörrarna och be publiken komma ut, undra en stund om vad tjutet berodde på och så småningom efter ytterligare ett försök att se filmen, ge upp och gå hem. Utan att få veta hur det skulle gå, vem skulle hon välja?

Men på tisdag får vi svaret! Vi kör sista kvarten av filmen och som plåster på nyfikenhetssåret ytterligare en film Eddie the Eagle.

Det här är en film som handlar om den osannolika historien med en britt som blev backhoppare, kvalificerade sig till OS och lyckades hoppa 73 meter, som även om det var ett brittiskt rekord, inte var något som imponerade i sammanhanget. Några tyckte till och med att han skämde ut sporten och för att förhindra sådant i fortsättningen fick det bli nya regler för att få ställa upp i OS.

Men Michael Edwards fick sin dröm att bli verklighet och vi kommer att få se en feel-good film med många komiska inslag.



Med maxad bromance, toppad med en skopa åttiotalskitsch, är det omöjligt att värja sig mot den här må bra-upplevelsen. Skrev Expressen

Ändå är det svårt att tycka illa om ”Eddie the Eagle”, just för att den är trivselkomedi i sin renaste, mest klarögda form. Därtill en komedi av en sort som är ovanlig 2016: kliniskt fri från intrigskruvar, ironisk metahumor och könsord. Tyckte Svenska Dagbladet 


lördag 9 april 2016

12 april Brooklyn - vårens extrafilm



Vårlördagsmorgonen fick en urtidston när jag hämtade tidningen. En trana flög lågt över byn, sökande och  trumpetande sin känsla av ensamhet. Två koppar storbladigt Ceylon OPA får nu hjälpa till när säsongens sista filmpresentation nu skall bli till.

Vi toppar den här säsongen med en stilig film, ett romantiskt drama om emigration, kärlek och rötter som vi har svårt att släppa under vår vandring genom livet.

Året är 1952 och Eilis en ung katolsk kvinna i en liten, by på Irland emigrerar och kommer till New York. Väl där får vi se henne förvandlas av den nya miljön och upplevelserna. Allt är så mycket ruffigare, tydligare och komplext. Så Eilis följer med i den nya tidens ström och förvandlas från en blyg och återhållen tjej till självständig kvinna. Kärleken till en charmig italiensk rörmokare blir en dramatisk vändning, men det skall komma fler.

Detta emigrantdrama är färgrikt men också en lågmäld skildring från en tid när framtidshoppet för unga hägrade i det spännande glittret från den stora staden i väster. Frågorna som ställs i detta drama handlar om att flytta och om man kan vända åter, när man väl gjort det.

Filmen skulpterar sin historia med hjälp av ett skickligt spel av huvudrollsinnehavaren, men den befolkas också av festligt utmejslade biroller. Filmens färg är ett pastellfärgat 50-tal där kläder och miljöer får oss att ibland sucka av nostalgi.

Brooklyn är en rakt igenom fin film som värmer hjärtat på ett sätt som få filmer av dess sort nuförtiden lyckas med. Summerade Umeå Tidning
När Ronans Eilis så står där, nykär i den italienske rörmokaren Tony (Cohen) är det som om hon spelat fram lika mycket liv i sina egna ådror, som i Eilis. Det är en vansinnigt vacker förvandling som förkroppsligar utvandrarerfarenheten bättre än jag någonsin sett på film – att komma ”hem” på en ny plats för att man vågar förvandlas och sträcka sig efter något nytt. Skrev SvD i en lyrisk recension
”Brooklyn” är en ovanlig och liksom lite ömtålig migrantberättelse. Här saknas såväl de stora dramatiska bågarna, de omvälvande kriserna och de stora katastroferna. Regissören John Crowley (”Boy A”) satsar krutet på stämningar och sinnestillstånd, liksom på skildringar av ett slags vardag i den irländska communityn i Brooklynbrons skugga. Tyckte DN 

lördag 2 april 2016

5 april Mandarinodlaren



Så har vi lämnat vintern bakom oss, tiden har rubbats en timma och fåglar hälsar oss med sång om mornarna. Kom till oss i den vårljusblå skymningen och låt dig föras in i ett vardagligt drama med storpolitisk fond.

Nu tar vi oss tillbaka i historien, men inte så långt. Nästan alla vi som besöker Marks filmstudio var med. Sovjetunionen föll 1991 och i den gigantiska unionen fanns många provinser där självständigheten dröjde. Abchazien var en av dem. Lite mindre till ytan än Skåne ligger det inklämt mellan Svarta Havet och den gigantiska bergskedjan Kaukasus. Under sovjettiden ett mycket populärt resmål för den politiska eliten, med sitt milda, fina klimat och närhet till svartahavskusten.

Det är i denna miljö vår film den här tisdagskvällen utspelas. Två äldre män är de enda som blir kvar när alla andra bybor flytt det alltmer annalkande kriget. De kan helt enkelt inte överge den gigantiska skörd mandariner som snart är färdig.

Kriget i miniformat kommer att utspela sig praktiskt taget på deras bakgård och när minislaget är över får de två som blir kvar hjälp av de äldre männen. Problemet är att de bägge hör till var sin sida i konflikten.

Så utspelar sig en bitvis drastisk och bitvis rörande historia i detta gubbkollektiv. Män som lagar mat, baddar sår och pysslar om är sällsynta på film, men här får vi uppleva det.

Det pacifistiska budskapet i filmen blir förstärkt av denna skildring av män i dagligt hushållsarbete. Det är som en recensent skrev ödmjukande att sköta markservice och om man måste stoppa om en sårad framstår dödandet än mer meningslöst.

Den georgiske regissören Zaza Urushadze gör inte heller några särskilt originella avsteg från själva berättarstrukturen, men eftersom både regi, skådespeleri och foto är så utsökt, personligt och ömsint blir filmen ändå helt magnifik. Skrev SvtKultur

Detta är en berättelse med novellkänsla, som med små medel visar på våldets meningslöshet. Lembit Ulfsak har en karisma som landar mitt emellan Härskarringens Gandalf och Saruman, där hans Christopher Lee-ädla ansiktsdrag möter vishet och godhet. Expressen

söndag 20 mars 2016

18 mars The walk



1974 iscensattes en märklig kupp. Mångkonstnären, jonglören och balansmannen hade under mycket lång tid planerat en promenad mellan tvillingtornen i World Trade Center. Men inte på marken, utan i andra änden - 110 våningar, drygt 450 meter närmare himlen.

Trotts sitt lite ironiska namn Phillippe Petit var han en rutinerad herre på sitt område. Tidigare hade han balanserat på Notre Dame, Parisoperan och Sydney Harbour Bridge. Den här promenaden var dock inte på något sätt officiellt sanktionerad utan krävde minutiös, hemlig planering.

Under filmens gång får vi följa hur Philippe och hans kamrater får jobba på för att komma in i byggnaden för att rekognosera, bitvis blir det då lite thrillerartat som att en bankkupp förbereds.

Och frågan filmen ställer formuleras dels av Philippe själv - "man måste leva livet på kanten av livet". Eller så kan vi hålla med det rättssystem som fällde honom för tilltaget, "framkallande av fara utan egentligt syfte". Straffet blev milt någon Philippe dömdes att hålla någon dags lindansarskola för utsatta barn.

Filmmakarna har lyckats väl med att skapa illusioner i den här filmen som bitvis är mycket skickligt dataanimerad.

Philippe är fortfarande ensam om den här bedriften, de ursprungliga tornen finns ju som vi alla vet inte längre...

”The Walk” är alltså mer en hisnande tivoliattraktion än ett fullödigt drama, men är nog inte menat att vara något annat heller.  Tyckte TV:s Kulturnytt

DN menade att just själva promenaden var suveränt skildrad: en oförglömlig scen: nervkittlande, svindelframkallande och underskön.