onsdag 22 mars 2017

25 mars Min pappa är Toni Erdman OBS lördag eftermiddag kl 14.00


Ja, så blev det dags för lång lördagsmatiné i filmstudion. Och temat är pinsamma föräldrar. Vem kommer inte ihåg dem dessa viktiga personer i ens liv som inte kunde alla de förvirrade sociala koder som vi ville förse dem med? Som tonåringar var vi väl värst? Undrar om den mamma eller pappa existerat som kunnat föra sig precis så som deras lynniga tonåringar önskat i alla situationer.

Särskilt väl kommer jag ihåg en flicka i min klass som hade den enorma oturen att hennes pappa, på lösmynta pappors vis, råkat bli vald till klasspappa. Dessutom tog han på sig rollen att förmana klassens busigaste pojkar, så att de skulle bli mindre busiga. Jag sympatiskämdes med henne så till den grad att jag kommer ihåg det än idag.

Nu får vi kanske se en än värre pappa i aktion och denna gången i förhållande till sin vuxna dotter. En kvinna i karriären som sysslar med den nya moderna företagsamhet som går ut på att utnyttja arbetskraft till max och göra sig av med dem som inte är lönsamma nog eller helt enkelt bara inte passar in. Och passar in det gör inte hennes far heller. Inte på något sätt och definitivt inte i den påtagna rollen som Toni Erdman. Det hela blir en katt och råttalek med sociala konventioner som prövas, avslöjas och bryts mot varann.

Att filmen har många kvalitéer visas inte  minst av den massivt goda kritik den fått. Fyra eller fem bedömningssymboler rätt över i det dussintal recensioner jag sett.

Så här skrev t.ex Kulturnyheterna:
Alltså en säregen stämning i en komplex historia, vilket räcker långt, men det som slutligen får filmen att flyga, är det faktum att Maren Ade inte nöjer sig med att bara berätta om deras relation, hon passar samtidigt på att zooma ut i ett, på olika sätt, politiskt perspektiv där hon lyckas prata om global fördelningspolitik, om kvinnors position i affärsvärlden och inte minst dra ner brallorna på rovkapitalismen med all dess teambuilding och management-mumbo jumbo. 
Detta utan att föreläsa, höja rösten eller tappa den torra röda humortråden.
Detta är filmen som enligt en recension visar att tyskar har humor (!) och den fick många priser bland annat ett av det internationella filmkritikerförbundet.

Nu hoppas vi att Marks Filmstudios publik gillar denna 2 timmar och 42 minuter långa film. En paus på cirka halvtimman gör att vi alla måste försaka utlovad vårsol en rejäl stund på lördag eftermiddag. Men som Jeanette Gentele i SvD uttryckte det: 
Vad minns man av livet? Är det jobbet, resorna, evenemangen eller små stunder av lycka och skratt och kanske rena dumheter?


lördag 4 mars 2017

7 mars Dottern



En fråga som ofta återkommer när hederlighet och moral diskuteras är om man har ont av sådant som man inte vet om. Det klassiska exemplet är otrohet. Någon är otrogen, det får inga följder och vad skulle då vinnas om det hela avslöjades? Den som varit otrogen får lite mindre skavsår i samvetet, till priset av att tilliten i förhållandet rubbas. Är sanning och ärlighet det bästa, eller skall allt gömmas i den alltid pågående tidens flod?

I tisdagens film spelas detta dilemma upp med Ibsens drama Vildanden som inspirationskälla och stomme. Handlingen har förlagts till nutid. Scenen är en sågverksmiljö på en liten ort där alla jobbar på samma ställe. Fadern skall gifta om sig och sonen anländer för att vara med på bröllopet. Gamla konflikter mellan far och son blossar upp på nytt och sonen anförtror sig till sin kamrat. Alla vet lite mer än de berättat och har hemligheter som skulle få stora konsekvenser om de avslöjades.

I fonden finns också hotet mot allas försörjning eftersom ortens enda och helt dominerande stora företag riskerar att läggas ned. Vad händer på små orter där utkomstmöjligheterna riskerar att försvinna och samhället är så litet och tråkigt att alla unga egentligen inte ser någon framtid där?

Filmen är inspelad i Australien och vi kommer att få njuta av mycket vackert filmade miljöer.

GP:s recensent tyckte det var en fin filmdebut av regissören Simon Stone och skrev:
Det är en typ av dramafilm som görs allt mer sällan, med en stor och namnkunnig ensemble som gestaltar en berättelse på liv och död. Och mycket är just så berörande och starkt som man kan förvänta sig av en bearbetning av pjäsen som myntade ordet livslögn.

Sveriges radio P4 gillade också filmen
...det här är ett sånt drama som håller en på halster, som inte skriker ut svaren och det är skönt och spännande. 




söndag 19 februari 2017

21 februari Louder than bombs



Vad händer med oss när vi ser tillbaka? När våra minnen, som är så flexibla, vill visa en annan passerad verklighet än den vi möter, när vi gräver i det som varit.

I tisdagens film får vi följa vad som händer, när barn och anhöriga försöker samla material till en retrospektiv utställning om sin mammas gärning som krigsfotograf.

Vad innebar hennes yrke på det personliga planet? Att se allt lidande och utsätta sig för stora faror för att andra skall förmås att förstå det hemska som sker. Till slut stod hon inte ut och tog livet av sig.

De tre män som blir kvar tappar fotfästena, de förstår inte vad som sker och de förstår inte varann. Pappan är en kärleksfull far, men det hjälper inte när hans behov av bekräftelse är större än förmågan att ta in vad sönerna går igenom.

Recensenterna tyckte att Trier lyckats väl med sin gärning den här gången också. DN skrev:
Det är komplext, finkänsligt, ofta roligt och i synnerhet Devan Druid är underbar: mycket bånglig ångest med inslag av genialitet.
Samtidigt tyckte DN:s recensent att det var synd att den, enligt deras uppfattning begåvade unge regissören, borde få fortsatt på den inslagna vägen från debutfilmen "Oslo, 31 augusti" där hans känsla i den egna staden och den egna generationens livsfrågor belystes så väl.

SVT Nyheter ansåg att: 
Joachim Trier berättar långsamt, poetiskt och hoppar i tiden utan att tappa greppet om berättelsen. Han jobbar både drömskt och verklighetsnära; bildsätter karaktärernas känslor, fantasier och minnen. En metod som är vansklig eftersom det blir så många lager av fiktion, men han gör det bra och väl avvägt. Resultatet blir varken krångligt eller pretentiöst.

För egen del blir det fint att åter få möta Isabelle Hupert på vita duken. Jag har nog inte helt hämtat mig från hennes rolltolkning i Spetsknypplerskan 1977. Om flickan som möter en flera nummer för stor kärlek och uppmärksamhet och som slutar så tragiskt i dagdrömmar i mentalsjukhusets terapirum. Med vackra turistaffischer från det vita och blå Grekland på väggarna.

lördag 28 januari 2017

31 januari Captain fantastic





I fredags var många av oss med på Göteborgs Filmfestivals invigning som via modern teknik kringlade sig genom skogarna till Skene Folkets Hus. Huvudfilmen Tom of Finland visade sig vara en vackert berättad samtidshistorieskildring. Homosexuella män som dras till uniformer, läder och karikerad manlighet var kanske inte det som jag trodde gick att skildra på det här kärleksfulla och intelligenta sättet. Men så var det och ännu en bioupplevelse kunde räknas hem.

Men nu till nästa veckas höjdpunkt i biomörkret.

Även om man lever i nutiden som vi andra an man göra andra val för sig själv och sin familj. Ett liv nära naturen där barnen får raka och enkla svar på sina frågor är ett sätt. Familjen Cash som vi får möta i den här filmen bor i naturen och lever på vad den har att ge. Barnen får lära sig praktiska saker som att klättra i berg och jaga vilda djur. Deras intellektuella fostran sker vid en lägereld på kvällarna då  de läser böcker tillsammans. Ödet gör dock att de måste lämna sin tillvaro för den som alla vi andra är mer vana vid. Och så kommer krockarna.

En far som inte döljer något för sina barn framstår helt plötsligt som en onyanserad och brutal vilde. Vi får ompröva en hel del av det vi visste eller trodde vi visste var rätt och fel när vi ser den här filmen. Så vad är baksidorna i vårt moderna samhälle?

Hur mycket är det värt att barn får ett öppet sinne, när vårt sociala kitt förutsätter lögner i olika grader allt från vitt till svart, för att vår sociala samvaro inte skall störta samman i kaos?

Regissören Matt Ross bjuder oss på en vänlig film med fina skådespelarinsatser från barnen och dansken Viggo Mortensen briljerar som pappan.

Recensenterna var genomgående positiva i sina omdömen om filmen Uppsala Nya tyckte till exempel:
Här finns många tankeväckare att ta vidare, inte minst vad gäller de naturskolade barnens öppenhet gentemot omvärlden.
Och SvD tyckte att Viggo Mårtensson gjorde sin bästa roll hittills i karriären och gav filmen som helhet det här omdömet:
Berättelsen är tvärtom infogad i en rätt traditionell feel good-inramning där allt från klippning till bildspråk till musikval bildar en lika underhållande som intellektuellt intressant helhet.

För er som grämer er över att ni missar den här tisdagsfilmen kan kanske Nöjesguidens nedsabling vara en tröst:
I lagom mängd hade det kunnat vara åtminstone lite roligt, men när den nittonde scenen med ett barn som är – hör och häpna, dumma jävla biopublik, tycks filmen vilja förmedla – smartare än sin ålder avslutas vill man bara dunka huvudet i biostolen framför.


Och så en udda recension från Gamereactor Sverige - gänget som ser film på mindre eller större skärmar där renderingen (den digitala bildprocessen i datorn som ger oss rörlig bild) bedöms:
Med tanke på att det i var och varannan scen av Captain Fantastic bjuds på mängder och åter mängder av träd i såväl för- som bakgrunden ställs givetvis rätt höga krav på att färgerna ska vara vettiga - och där finns inte mycket att klaga över. 

söndag 15 januari 2017

17 januari Läkaren på landet




Sedär så var långa julen slut och julegranen utkastad. Soffhängets seriefrossa kan nu kompletteras med filmupplevelser av lite annat slag. I och för sig bjöd ju senhösten på en stor snackis i form av den norska ungdomsserien Skam. Har ni missat den så ägna åtminstone ett par timmar till några avsnitt från detta utomordentligt välskrivna, välspelade och intressanta fenomen på tv-himlen.

Vårens premiärfilm är en lågmäld feelgoodfilm från Frankrike. Regissör är Tomas Lilti och det är faktiskt hans andra film på temat sjukvård. Hans förra film handlade om ett sjukhus där resursbrist, vinstkrav och en rädsla för att göra fel gjorde det angelägna arbetet svårt.

I den här filmen är handlingen förlagd till fransk landsbygd. Vardagsliv för en läkare på landet: Att rycka ut när det behövs utan hänsyn till sig själv eller vilken tid det är på dygnet. Hembesök som kräver goda skodon och ett ständigt fullt väntrum med patienter. Arbetet är ett kall och behovet av läkarens hjälp med både det ena och det andra är stora och uppskattade.

Men så förändras livet för denna tillgång i byn. Läkaren spelad av François Cluzet blir själv sjuk och han ska få hjälp - en ovan station.

Hjälpen är en lite yngre kvinna, en rutinerad  sjuksköterska som vidareutbildat sig till läkare får ta sig an uppgiften att hjälpa till med mottagningsarbetet. Vågar och kan bydoktorn släppa taget och accepteras detta av byborna?



P1:s Kulturnytt var förtjust i denna lågmälda skildring:
Och jag blir faktiskt smått förälskad i den grandiosa anspråkslösheten som genomsyrar hela filmen. Den påminner mig om att alla reglar inte måste stå på max för att man ska känna något i en film. Den påminner mig om hur maktlösa och sårbara vi kan vara inför naturen och framför allt om hur alla, likt ett fint vin, bara blir äldre med åren.

Uppsala nya tidning var kanske inte riktigt lika entusiastisk
Det finns något rogivande med en film som låter ana ett, i alla fall för en storstadsbo, komplett annorlunda liv inklusive en helgjuten bygemenskap. Samtidigt lämnar "Läkaren på landet" aldrig riktigt den där startsträckan som från början såg så lovande ut, all pittoresk charm och skockar av gäss till trots. 

lördag 17 december 2016

Vårsäsongens filmer

Nu har vi klart med vårsäsongens filmer. Det finns all anledning att se fram emot våren och låta sig bli bortskämd med filmstudions program. Och det blir sju filmer i vår också. Klicka på länkarna för att läsa recensionerna.


17 januari
Läkaren på landet
Johan Croneman i DN skrev "Det är en fröjd att både se lära, tänka, reflektera. Det är en film för iakttagaren i oss."


27 januari
- extraprogram i samarbete med Skene Kulturhus
Biljetter kan köpas i förhand på Kulturhuset i Skene 22/12 kl 9-16.00

31 januari
Captain Fantastic
Jane Magnusson i DN tyckte "Bens förhållningsätt till världen är präglad av ärlighet och hans hand med barnen kommer få föräldrar över hela världen att ifrågasätta hur de lär upp de egna."

21 februari
Louder than bombs
Anna Hellsten i Svenska Dagbladet ansåg att filmen var "ett elegant drama av norsk films stora reginamn som här gör sin engelskspråkiga debut."


7 mars
Dottern
Karin Svensson på tidningarnas telegrambyrå skrev om filmen i Metro "Ibsens "Vildanden" har uppdaterats i den australiska filmen "Dottern", som börjar bra men går vilse i trollskogen."

25 mars - obs en lördag em
Min pappa Toni Erdman
Sveriges Radios Fredrik Sahlin var lyrisk och skrev: "Tre timmar tysk torr humor om en knepig far-dotter-relation kan låta väl tungt, men är i själva verket en av filmhöstens stora filmupplevelser. "

4 april
Jag, Daniel Blake
Kulturbloggens Birgitta Komaki summerade sina intryck av denna film: "Det är ingen film som får en att fundera länge över vad som är rätt eller fel. Alla med en gnutta av medmänsklighet måste tycka att det är fel på ett system som bryter ner sina medborgare. Man önskar att man kunde säga ” This is England” men tyvärr känns mycket i filmen obehagligt välbekant även här."

25 april
Under körsbärsträden
Göteborgspostens Maria Domellöv-Wik fick en existentiell uppenbarelse av denna film: "Själv drogs jag djupt in i den saktmodiga, originella berättelsen, som berörde mig starkt med sina flyhänta funderingar kring arbetsfördelning, nytta och njutning."

lördag 19 november 2016

22 november Me and earl and the Dying Girl






När jag funderade över hur det här blogginlägget skulle formuleras slog det mig att vi som säsongsfinal visar en rund och lättdrucken smoothie med ingredienser från filmer vi visat i höst.  Receptet:  Ett par udda nördar  (Män och får), autentiskt allvar (Spotlight), en dos utsatthet som slutar bra (Room), och så en liten nypa uppsluppna tokerier (Burn after reading).

Filmens centrala gestalter Greg och Earl är ett par udda tonåringar som dittills mest ägnat sig åt inåtvänt tonårspyssel i form av att klipp-klistra egna versioner av stora filmer. I självbekräftande samförstånd ger de filmerna pubertala namn som Pooping Tom och Sockwork orange.

Gregs pappa försöker hitta en utväg för att sonens bristande sociala kompetens skall boostas. Han tvingar därför honom att umgås med den cancersjuka flickan Rachel, något som till en början stöter på patrull, men så småningom inser alla parter att de har rätt kul tillsammans.


Dagens Nyheter slutade sin recension:
Okej, man fäller kanske en liten tår till sist. ”Me and Earl and the dying girl” handlar trots allt om en plågsam och förintande sjukdom, men snyfteri är inte grejen. Den handlar om vänskap, om att ingen ska behöva reduceras till sin sjukdom, om fredade zoner där unga och vuxna kan mötas på vettiga sätt. Och inte minst om konst som överlevnadsstrategi.

Sveriges Radio P1 såg stora kvalitéer i en film som de trots allt sorterade in bland  high-schoolfilmerna:

Men den här filmen cirklar framför allt kring Rachel, tonårsflickan som får byta skolans värld mot cellgifter och håravfall. Hon får sällskap in i dödskuggans dal av Greg och hans kompis Earl. Och i den här luftfickan av liv och död och vardag skapar regissören Alfonso Gomez-Rejon något helt unikt. En Mandomsprovet för vår tid. 
Ett filmkonstverk av animerade älgar, håriga runkkuddar och småalkade föräldrar. Me and Earl and the dying girl är en helt vanlig och ändå alldeles ovanligt begåvad high school-film.