söndag 21 januari 2018

23 januari Den syriska förlovningsringen


På tisdag är det värpremiär för filmstudion. Får vi be om att ni kommer i lite extra god tid, för det känns som det blir många som vill lösa filmkort till denna elfte säsong?

Här kan du ladda ned vårens program som .pdf

Göteborgs filmfestival - på plats i Skene

Och så kan du också lösa biljetter till invigningen av Göteborgs Filmfestival som länksänds till Kulturhuset Skene på fredag den 26 januari. Årets premiärfilm är den omtalade Amatörer av regissören till Äta sova då, Gabriella Pichler. Filmen har lite extra intresse för oss markbor eftersom den är inspelad i Svenljunga och lär spegla vår kära grannkommuns inte alltid så framgångsrika färd på sveriges kommunhimmel. Här kan du sen en trailer.

Hålltider för fredagen:
16.30 - Kulturhuset öppnar
17.30 - Invigningscermoni direktsänd fr Göteborg
18.10 - Kortfilm
18.30 - Öppningsfilmen Amatörer


Om tisdagens film

Efter att ha slutat med en komedi före julen förra året, kändes det helt rätt att plocka in en till rulle med varm humor i programmet. En smula övertydlighet och en fond av en annan kultur bildar, tillsammans med igenkänning och tajming, humorns kärna. Så här lite kort om filmen.

Det skall bli fest i borgmästarhemet i den lilla libanesiska byn. Husets fru har bråda dagar: Nu kommer hennes dotter hem och med  sin blivande man. Mycket skall förberedas inför det festliga tillfället. Och det är viktigt att involvera omgivningen i det som skall hända. Mannens föräldrar är förvisso också med och planen är att de kommer för att begära dotterns hand.  Vilket naturligtvis kryddar nervositeten lite extra!

Vad borgmästarfrun inte vet är att hennes blivande svärson är från Syrien, ärkefienden som man har sådan hatkärlek till.

Det blir en film som tar oss med in i fördomarnas vindlingar och som visar hur lätt vi går vilse, trots att vi har så mycket gemensamt och är så lika.

I en intervju säger regissören Sophie Botrous om sin första film:
- Det är ju starka band mellan grupperna med giftermål och vänskap och traditioner, men det är samtidigt mycket ömsesidigt hat och fördomar, och det vill jag sätta fingret på, tydligt och öppet, genom den här filmen,

Så nu blir det till att bänka sig och återuppleva det universella i stela släktträffar där man äter tillsammans och förutsätts ha mycket att prata om, fast man inte känner varann alls och bara har en vindlande gren på ett släktträd gemensamt.



"Den syriska förlovningsringen" är ett paradexempel på hur man med komedi kan röra sig i konfliktfyllda miljöer och beröra infekterade ämnen, och plötsligt ha levererat ett antal tunga insikter och budskap utan att publiken har hunnit förstå vad som egentligen hände. Skrev Sydsvenskans recensent 

måndag 4 december 2017

12 december The Square



Säsongens sista film är här. Dagen före lucia och nästan mitt inne i julmånaden skall vi få se den film som kanske blivit mest omtalad av filmälskare i år. En svensk film som faktiskt gav en Oscar.

Först något om regissören Ruben Östlund. Hans filmkarriär började med filmer av våghalsiga skidåkare i alperna, först var det kompisar som avbildades, men kvalitén i dessa filmalster upptäcktes och Östlund fick uppdrag med större budget. Född 1974 i Göteborgs norra skärgård och utbildad vid Högskolan för fotografi och film i Göteborg debuterade han som dokumentärfilmare. Hans första spelfilm blev Gitarrmongot.

Så min upplevelse av Ruben Östlund - första filmen av honom som jag såg var De ofrivilliga. En film sammansatt av olika episoder med det gemensamma temat att huvudpersonerna hamnat i en situation, utan egen förskyllan. Filmen ger oss några olika exempel på att vår frihet är relativ. Vi är ofrivilliga för vår eventuella frihet ligger i händerna på gruppens. Den bestämmer hur långt vi får gå och vad vi måste offra på gruppens altare för att få vara med.

En känsla av De ofrivilliga kan man få genom att se den här trailern på Youtube om läraren som får svårt att dra gränsen mot sina kollegor.

Nästa Östlundupplevelse blev Turist - berättelsen om den välsituerade familjen som äntligen skall få lite kvalitetstid med varann. En satsning som bara kan ge tillräckligt bra utfall på en fashionabel skidort i Alperna. Dit drar de med fina kläder, mycket fasad och mycket avancerade eltandborstar, som fungerar som terapihjälp.

Vardagslunken på skidorten bryts plötsligt av en olycka - en lavin, inget allvarligt händer egentligen, men familjefaderns fasad rämnar så till den milda grad att verkligheten förnekas. I varje fall så länge som skidsemestern varar, för sen...

Östlunds skildringar av våra tillkortakommanden som människor är både realistiska och karikerade. Regisserad spelfilm, javisst men bildernas ton är dokumentärens, inget konstigt har lagts till vare sig i scenografi, kläder eller mask. Den kombinationen gör att filmerna gärna ligger kvar länge i minnet för de känns verkliga och man blir inte klok på vad som egentligen gestaltats, det finns många bottnar att sortera och gräva i.

Så på tisdag är det då dags för en Östlund som i varje fall kritikerna lovar runt kring och som givit Sverige en Guldpalm. Och det var ju länge sedan.

Den här gången är det konstvärden som får sin genomlysning. Bitsk och nyfiken ger oss Östlund en hisnande resa bland pretentiösa och uppblåsta konstnärer och dess alltid lika överförtjusta publiksvans som jublar fast de inte förstår, men tror att det är så man beter sig.

Vad är konst - en ruta där solidaritet alltid skall råda? Kungens nya kläder, en blinkning till Andersen?, En äkta levande bärsärk som får aftonklänningar och smokingar, flertalet hyrda för dyra pengar, att fly hals över huvud? Nå, Östlunds resa stannar inte här utan tar oss till både förorten och de klickjagande reklamarnas värld.


Hjärnan kokar efter 142 minuter i Ruben Östlund-land. De moraliska kullerbyttorna gör sitt jobb, och jag är både road, irriterad och framförallt: ställd mot väggen. Skrev SvT
Suveränt foto, ljud och musikval. Några scener som för alltid fastnar i huvudet. Tyckte Aftonbladet
Nöjesguiden var inte odelat entusiastisk: För i många avseenden är en tematisk episodfilm som De ofrivilliga mer sammansatt än The Square som mellan varven känns både långdragen och lite apropå.  
Rättelse införd - det var ingen Oscar utan en Guldpalm som förärades The Square./171207.

söndag 19 november 2017

21 november Moonlight



Efter förra filmen, The Lobster, som verkligen engagerade vår publik i vitt skilda uppfattningar, är den nu aktuella filmen sannolikt en film där vi kan samlas kring ett enigare gillande.

Här får vi följa ett livsdrama och hur olika omständigheter i livet formar oss till de vi är. Ett alltför vanligt dramatiskt grepp i filmvärden kan tyckas, men med särskilda kvalitéer just den här gången.

Att växa upp i den tuffare delen av Miami och så småningom bli klar över sin homosexualitet är en del av filmens story. På vägen får vi se varma episoder av solidaritet och vuxenstöd. Men framförallt visualiseras djupet i de skillnader mellan olika människor som finns,  som vi ser varje dag och som vi vänder oss bort för att slippa se.

Regissören Barry Jenkins använder skickligt filmarens subtila medel för att berätta sin historia. Närgången kamera, välgjord ljussättning och ett fint samspelande musikspår bidrar till en filmupplevelse man faller för.

Och föll gjorde också prisgivarna: Filmen kammade hem tre Oscars inklusive Bästa Film 2017.

Sydsvenskans recensent tyckte: 
”Moonlight” är världen sedd från klassamhällets djuphavsgrav. En vardag av brutal misär som bryter mot den tillrättalagda medelklassåpavärld vi regelmässigt matas med på film och tv. Det är en film om att vara den mest förtrampade av de förtrampade, som homosexuell svart i en skoningslös machokultur.
SVT Kulturnyheterna tyckte sig kunna genomskåda en del av storfilmsdramaturgin:
Det finns också en viss tendens till den bottenlösa ghetto-misär som t ex ”Precious” porträtterade, där socialrealismen slog över till självparodi. ”Moonlight” är dock en mycket bättre film, med ett ärligare manus och med rakt igenom fantastiska skådespelarprestationer som oftast uttrycker mer i stunderna utan dialog. Ändå undrar jag om det är för prisernas skull Chiron måste lida så.
Och med den filmen avverkad, ser vi fram emot höstens mest spännande rulle, eller ska vi säga hårddisk, för det är ju så filmerna når Kulturhuset i Skene nuförtiden.  Dagen före Lucia bänkar vi oss för att se Ruben Östlunds insiktsfulla drift med kulturvärldens roundabouts och wannabee:s, The Square.


söndag 5 november 2017

7 november The Lobster



Novembergrått med korta inslag av blek sol och nätter med strålande fullmåne. Hösten bjuder onekligen den sensitive på en rad mysfaktorer som prassliga skogspromenader i kaskader av färg, sömnlöst stirrande mot vår närmsta grannes i rymden isvita nuna och varsamt långkokade smak- och doftsensationer i grytform.

Femårsjubilerande filmstudion bjuder nu in till säsongens fjärde ordinarie filmvisning och då står det en grekisk regissör på menyn:

Välkomna skall ni vara alla ni som gillar engelska sekelskiftesmiljöer, korrekta tjänare och hotellpersonal med stil. Här bjuds badorts- och pensionatsmiljön för de samhällsklasser som förmår uppskatta stil, finess och passiv aggressivitet. Men en stund in i denna film kommer en obehaglig tanketon krypande - allt är inte som det ska, inte alls som det ska.

The Lobster är en framtidsdystopi utspelad i en förgången miljö, men utan effektsökeri. Till pensionatet anländer de medborgare som inte funnit någon att bilda par med, för att ges en sista chans att rätta till denna sociala nödvändighet. Kärlek eller inte, något kan du säkert finna hos en blivande partner och om inte, låtsas då!

För om man misslyckas då återstår bara återgång till tidigare evolutionära stadier, företrädesvis inom djurvärlden. Och den heliga valfriheten statuerar att man själv får välja djurart. Därav filmens titel.

Tål ett samhälle människors fria val? Om den bräckliga samhällsbyggnaden kräver parbildning och familj och några vare sig kan eller vill vara med i den modellen, hur går det då? Vi har sett flera sådana här skildringar genom åren, alla bygger de på auktoritär kontroll av människorna. I The Lobster är statens lösning auktoritär och därmed den samma, men så utsökt tydlig när den utspelas i traditionella miljöer som likaväl kunde burit en story med ung man av folket som förälskar sig i flickan av börd.

När du reser dig upp från biofåtöljen på tisdag kväll tänk då så här: Vilken dag som helst kommer jag att förstå den här filmen helt och då, men helst före, gäller det att se upp för "the transformation room", för var i vår vardag finns den passagen?

Svenska Dagbladet gav filmen full pott:
(Regissören...) Yorgos Lanthimos (”Dogtooth”) första engelskspråkiga film är sublimt listig och njutbar på så många plan samtidigt: suveränt återhållsam i all sin absurdism, krispigt torr och spröd, sorgsen och mörkt humoristisk. Tänk JG Ballard möter Luis Bunuel på ett seminarium i ideologikritik. I vilken utsträckning handlar våra relationer om uppvisning inför omvärlden, hur mycket styrs de av förväntningar och påbud? Finns det något annat än ensamhet?

Sveriges Televisons recensent tyckte filmen var ohyggligt träffande:
Att ta det bekanta och bara skruva till det litegrann, är ett effektivt sätt att få publiken att sitta som på nålar med en obehaglig svart klump i magen.
Dialogen är medvetet stolpig och framförs på ett nervöst vis, alla rollfigurer framstår känslomässigt stympade och är lika klumpiga i dejtingsituationer som amerikanska nördkillar brukar vara på film.   
... 
”The Lobster” är helt unik och kommer bli både hatad och älskad. Själv sitter jag med munnen på vid gavel i två oavbrutet intressanta timmar, men jag avråder verkligen från att välja den här filmen till en romantisk biodejt.  






söndag 15 oktober 2017

17 oktober Alla tiders kvinnor



Filmstudions höstsäsong ångar på mot den tredje filmen. En mysrulle att le åt och fundera över nu när  mörkret är mer än ljuset om dagarna och vätan en daglig gäst. Och inte minst, glädjas över att återse en ljusblå VW-bubbla.

Vi tar oss tillbaka till det mytomspunna 70-talet den här tisdagskvällen. Hur gör en som mamma om en är angelägen om att få en son att vara stolt över, på riktigt?

Sonens far inte varit närvarande under hans uppväxt och lite gnager det i samvetet, har han fått en tillräckligt allsidig uppfostran? Så en försöker hitta hjälpen från olika experthåll som den tonåriga Julie, och en annan ung kvinna med stora ambitioner att vara en genuin punkare.

Resultatet; en fullfjädrad teoretiker med hjärnkoll på sådant som moderna tjejer har i sitt norm- och känslobibliotek och utöver det bas och tilläggskurs i kvinnlig anatomi. Men detta visar sig vara otillräckligt och kanske till och med feltänkt.

Nyförvärvade, men inte bearbetade kunskaper i feminism och hur tjejer förmås att må bra är inte  nyckeln till att tillfredsställa ungdomlig brånad. Sonen fortsätter  att vara en sådan som ändå helst far runt med sådant som tonårskillar gillar att fara runt på.

En stor dos av sociala kontakter i ett hus med ett rikt varierat besökarutbud verkar inte heller få sonens uppfostran på en stabil köl. En inneboende hantverkare med nyandlighet som andra last blir inte direkt någon förebild som sonen stärks av.

I den här filmen excellerar regissören Mike Mills i stabil rollbesättning, underbart hanterad dialog och lite annorlunda grepp för tillbakablickar. Rollerna spelas mycket väl och det hela lär blir en njutning för en mogen biopublik som mest kanske retar sig på alla myter om det 70-tal som förvanskas i backspegeln så grovt, titt som tätt.

Som tur är överglänser det förstklassiga skådespeleriet, de perfekt utmejslade rollfigurerna och den djävulskt välskrivna dialogen det onödiga pyntet till utanpåverk. Jag ser fram emot att se hela ensemblen med Anette Bening i spetsen på Oscarsgalan nästa år. Förstådda och förlåtna.
Skrev SVT-Nyheteer i sin recension

...det är Annette Benings gestaltning av Dorothea som bär filmen, både ett rikt och kärleksfullt människoporträtt och en blottläggning av föräldraskapets största smärtpunkt: hur man som förälder ska älska och stötta sitt barn så mycket att det så småningom klarar sig utan en. Filmen är bra, men hon är fullkomligt magnifik. 
Tyckte SvD:s recensent Anna Hellsten 

söndag 1 oktober 2017

3 oktober The Salesman




Se där redan framme i oktober, en filmmånad så god som någon. Nu blir det film som utspelar sig i mellanöstern, det forna storriket Persien med sin rika österländska kulturhistoria. Ett område som varit styrt av olika stormakter och ockuperat i århundraden och som kom till så sent som 1935.  Men fonden för tisdagens film är egentligen extremt västerländsk och hade premiär på Broadway när det en gång begav sig.

En handelsresandes död - en fars dröm om att sonen skall bli något stort, en dröm så stark att han tar sitt liv för att sonens framtidsprojekt ska få sitt startkapital via faderns livförsäkring.
Artur Millers pjäs som kom redan 1949, slår effektivt hål på den amerikanska framgångsmyten och det är den ramen som veckans film utspelas i. En pjäs med klichéer och en film som spinner vidare på detta.

Vi tas till Teheran, miljonstaden i Iran där ett par arbetar på en skådespelarskola. Millers pjäs håller på att sättas upp och i en parallell handling får vi följa hur parets relation förändras av en ödets nyck. De tvingas byta lägenhet ett tag och den nya bostaden ruvar på en hemlighet som kommer att få stor betydelse för filmens handling.

Filmen fick en Oscar för bästa utländska film, regissören Farhadi bojkottade filmgalan när priset skulle delas ut. USA:s president ville mota människor från Iran från att få resa in i USA. Den svenska filmen Ove tävlade om samma pris vid den galan.

Asghar Farhadi gör en förträfflig uppdatering av En handelsresandes död, med udden riktad mot den iranska förtryckarstaten. Skrev GP och gav filmen fyra fyrar

Visst har ”Ove” sina förtjänster men den svenska dramakomedin spelar ändå i gärdsgårdsserien jämfört med ”The Salesman”.  Tyckte Kulturnytt 

måndag 18 september 2017

12 september Lion



Ibland får konstupplevelser oväntade effekter. Vernissagen för #nolimit i Borås fick effekten att filmbloggen helt enkelt glömdes bort. Arbetet med programblad och andra praktiska bestyr inför säsongspremiären tog överhand och när det var dags för söndagens lilla skrivstund - ja då promenerade jag bland hundratals andra nyfikna streetartbesökare och njöt av allt det nya som Borås hade att erbjuda.

Som målningen ovan, av konstnärerna Pichi & Avo. Här syns bara en detalj av den jättelika målningen på en tegelgavel i Norrby stadsdel. Men här blandas fajtas kubism med Liljeforsk realism och mitt i bataljen står en liten människa och putsar på en svan. Och så var det ju också med kvällens film, en liten, liten människa i ett jättelikt land där tusentals barn varje år försvinner från sina föräldrar. Uppslukas i människohavet där varje individ är så liten, så sårbar och så skyddslös.

Nå, tisdagens höstpremiär hade allt man kunde önska, massor med förväntansfulla medlemmar, god fika och en fantastiskt fin, välspelad och känslosam film. Den lilla pojken som slits ur brodersgemenskapen och från sin kärleksfulla mamma, färdas över en jättelik kontinenten och så småningom över en hel ocean för att hamna hos kärleksfulla föräldrar i Australien.

Minnet kommer ikapp den unge man som så småningom vuxit upp och vi får följa hur han tålmodigt och oförtrutet söker sina hemkvarter med hjälp av Googles satellitbilder.

Det här är en film som går rakt in i mig, som ställer frågor om barns levnadsvillkor i en av världens största demokratier, och om hur vi ser på den andre den icke-vite. Kulturnytt i SR P1
 I detta så får vi en berättelse om rotlöshet och nålen i en höstack som får gråtkanalerna att svämma över.  (Nöjesguiden)