torsdag 7 juli 2016

Höstens filmer klara - dags att börja längta




Nu är det mitt i sommarn - men höstmörkret kommer även om vi just nu hoppas att det dröjer.
Nu har vi fått besked från Stockholm. Av de filmer vi vaskat fram blir det de här som visas i höst. Varje film är länkad till en recension om du vill läsa mer om den. En utförligare beskrivning kommer när vi i styrelsen skaffat oss en lagom klädsam, frisk solbränna och blondare ton i håret.

6 september
Spotlight

20 september
Malony

4 oktober
Bland män och får

25 oktober
Burn after reading

8 november
Room

22 november
Me and Earl and the Dying Girl



lördag 16 april 2016

19 april - Brooklyn slutet och Eddie The Eagle



Inbäddad i femtiotalet med dess bylsiga kläder i pastell och vackra frisyrer. Ackompanjerad av ett kapell med trummor, ståbas, gitarr och fiol. Långt borta på Irland i den sannolikt rökdoftande och lite kyliga samlingslokalen, så hörs ett ljud som skorrar mot tidsandan. -Det var väl ändå konstigt att lägga ett sådant ljud till stämningen, hann jag tänka, innan någon annan i publiken insåg att det var ett larm i lokalen som börjat ljuda.

Så blev det till att öppna dörrarna och be publiken komma ut, undra en stund om vad tjutet berodde på och så småningom efter ytterligare ett försök att se filmen, ge upp och gå hem. Utan att få veta hur det skulle gå, vem skulle hon välja?

Men på tisdag får vi svaret! Vi kör sista kvarten av filmen och som plåster på nyfikenhetssåret ytterligare en film Eddie the Eagle.

Det här är en film som handlar om den osannolika historien med en britt som blev backhoppare, kvalificerade sig till OS och lyckades hoppa 73 meter, som även om det var ett brittiskt rekord, inte var något som imponerade i sammanhanget. Några tyckte till och med att han skämde ut sporten och för att förhindra sådant i fortsättningen fick det bli nya regler för att få ställa upp i OS.

Men Michael Edwards fick sin dröm att bli verklighet och vi kommer att få se en feel-good film med många komiska inslag.



Med maxad bromance, toppad med en skopa åttiotalskitsch, är det omöjligt att värja sig mot den här må bra-upplevelsen. Skrev Expressen

Ändå är det svårt att tycka illa om ”Eddie the Eagle”, just för att den är trivselkomedi i sin renaste, mest klarögda form. Därtill en komedi av en sort som är ovanlig 2016: kliniskt fri från intrigskruvar, ironisk metahumor och könsord. Tyckte Svenska Dagbladet 


lördag 9 april 2016

12 april Brooklyn - vårens extrafilm



Vårlördagsmorgonen fick en urtidston när jag hämtade tidningen. En trana flög lågt över byn, sökande och  trumpetande sin känsla av ensamhet. Två koppar storbladigt Ceylon OPA får nu hjälpa till när säsongens sista filmpresentation nu skall bli till.

Vi toppar den här säsongen med en stilig film, ett romantiskt drama om emigration, kärlek och rötter som vi har svårt att släppa under vår vandring genom livet.

Året är 1952 och Eilis en ung katolsk kvinna i en liten, by på Irland emigrerar och kommer till New York. Väl där får vi se henne förvandlas av den nya miljön och upplevelserna. Allt är så mycket ruffigare, tydligare och komplext. Så Eilis följer med i den nya tidens ström och förvandlas från en blyg och återhållen tjej till självständig kvinna. Kärleken till en charmig italiensk rörmokare blir en dramatisk vändning, men det skall komma fler.

Detta emigrantdrama är färgrikt men också en lågmäld skildring från en tid när framtidshoppet för unga hägrade i det spännande glittret från den stora staden i väster. Frågorna som ställs i detta drama handlar om att flytta och om man kan vända åter, när man väl gjort det.

Filmen skulpterar sin historia med hjälp av ett skickligt spel av huvudrollsinnehavaren, men den befolkas också av festligt utmejslade biroller. Filmens färg är ett pastellfärgat 50-tal där kläder och miljöer får oss att ibland sucka av nostalgi.

Brooklyn är en rakt igenom fin film som värmer hjärtat på ett sätt som få filmer av dess sort nuförtiden lyckas med. Summerade Umeå Tidning
När Ronans Eilis så står där, nykär i den italienske rörmokaren Tony (Cohen) är det som om hon spelat fram lika mycket liv i sina egna ådror, som i Eilis. Det är en vansinnigt vacker förvandling som förkroppsligar utvandrarerfarenheten bättre än jag någonsin sett på film – att komma ”hem” på en ny plats för att man vågar förvandlas och sträcka sig efter något nytt. Skrev SvD i en lyrisk recension
”Brooklyn” är en ovanlig och liksom lite ömtålig migrantberättelse. Här saknas såväl de stora dramatiska bågarna, de omvälvande kriserna och de stora katastroferna. Regissören John Crowley (”Boy A”) satsar krutet på stämningar och sinnestillstånd, liksom på skildringar av ett slags vardag i den irländska communityn i Brooklynbrons skugga. Tyckte DN 

lördag 2 april 2016

5 april Mandarinodlaren



Så har vi lämnat vintern bakom oss, tiden har rubbats en timma och fåglar hälsar oss med sång om mornarna. Kom till oss i den vårljusblå skymningen och låt dig föras in i ett vardagligt drama med storpolitisk fond.

Nu tar vi oss tillbaka i historien, men inte så långt. Nästan alla vi som besöker Marks filmstudio var med. Sovjetunionen föll 1991 och i den gigantiska unionen fanns många provinser där självständigheten dröjde. Abchazien var en av dem. Lite mindre till ytan än Skåne ligger det inklämt mellan Svarta Havet och den gigantiska bergskedjan Kaukasus. Under sovjettiden ett mycket populärt resmål för den politiska eliten, med sitt milda, fina klimat och närhet till svartahavskusten.

Det är i denna miljö vår film den här tisdagskvällen utspelas. Två äldre män är de enda som blir kvar när alla andra bybor flytt det alltmer annalkande kriget. De kan helt enkelt inte överge den gigantiska skörd mandariner som snart är färdig.

Kriget i miniformat kommer att utspela sig praktiskt taget på deras bakgård och när minislaget är över får de två som blir kvar hjälp av de äldre männen. Problemet är att de bägge hör till var sin sida i konflikten.

Så utspelar sig en bitvis drastisk och bitvis rörande historia i detta gubbkollektiv. Män som lagar mat, baddar sår och pysslar om är sällsynta på film, men här får vi uppleva det.

Det pacifistiska budskapet i filmen blir förstärkt av denna skildring av män i dagligt hushållsarbete. Det är som en recensent skrev ödmjukande att sköta markservice och om man måste stoppa om en sårad framstår dödandet än mer meningslöst.

Den georgiske regissören Zaza Urushadze gör inte heller några särskilt originella avsteg från själva berättarstrukturen, men eftersom både regi, skådespeleri och foto är så utsökt, personligt och ömsint blir filmen ändå helt magnifik. Skrev SvtKultur

Detta är en berättelse med novellkänsla, som med små medel visar på våldets meningslöshet. Lembit Ulfsak har en karisma som landar mitt emellan Härskarringens Gandalf och Saruman, där hans Christopher Lee-ädla ansiktsdrag möter vishet och godhet. Expressen

söndag 20 mars 2016

18 mars The walk



1974 iscensattes en märklig kupp. Mångkonstnären, jonglören och balansmannen hade under mycket lång tid planerat en promenad mellan tvillingtornen i World Trade Center. Men inte på marken, utan i andra änden - 110 våningar, drygt 450 meter närmare himlen.

Trotts sitt lite ironiska namn Phillippe Petit var han en rutinerad herre på sitt område. Tidigare hade han balanserat på Notre Dame, Parisoperan och Sydney Harbour Bridge. Den här promenaden var dock inte på något sätt officiellt sanktionerad utan krävde minutiös, hemlig planering.

Under filmens gång får vi följa hur Philippe och hans kamrater får jobba på för att komma in i byggnaden för att rekognosera, bitvis blir det då lite thrillerartat som att en bankkupp förbereds.

Och frågan filmen ställer formuleras dels av Philippe själv - "man måste leva livet på kanten av livet". Eller så kan vi hålla med det rättssystem som fällde honom för tilltaget, "framkallande av fara utan egentligt syfte". Straffet blev milt någon Philippe dömdes att hålla någon dags lindansarskola för utsatta barn.

Filmmakarna har lyckats väl med att skapa illusioner i den här filmen som bitvis är mycket skickligt dataanimerad.

Philippe är fortfarande ensam om den här bedriften, de ursprungliga tornen finns ju som vi alla vet inte längre...

”The Walk” är alltså mer en hisnande tivoliattraktion än ett fullödigt drama, men är nog inte menat att vara något annat heller.  Tyckte TV:s Kulturnytt

DN menade att just själva promenaden var suveränt skildrad: en oförglömlig scen: nervkittlande, svindelframkallande och underskön.  

fredag 4 mars 2016

8 mars Kvinnan i guld






Under andra världskriget stals många kulturskatter och den här filmen skildrar i dramats form en kvinnas kamp för att återfå de verk hon saknat så länge. Minnen väcks till liv av att hon känner igen det halsband som kvinnan på bilden bär och som hon en gång fick i bröllopspresent.

I centrum finns ett verkligt konstverk Gustav Klimts guldskimrande porträtt ”Adele Bloch-Bauer I” . Att den också kallats kvinna i guld var för att dölja att kvinnan på bilden var av judisk härkomst. Det rör sig om en tavla på 138 x 138 centimeter, målad i guld och silver och den såldes på en verklig auktion 2006 för den nätta summan 126 miljoner dollar, alltså runt en miljard kronor.

I en mild thrillerform får vi följa en böljande kamp mellan den österrikiska staten som hävdar att detta nazistiska stöldgods tillhör kulturarvet och de rättmätiga, ursprungliga ägarnas krav på att få tillbaka det som en gång tillhört dem. Och på det personliga planet blir det ett offer för huvudpersonen - att tvingas återvända till barndomsstaden hon aldrig mer ville se.

Filmen belyser därmed det vidare temat - vad är egentligen upprättelse, kan det ibland vara bättre att glömma och gå vidare? 


Helen Mirren är som alltid en klippa i sådana här biografiska sammanhang. Hon tar aldrig över rollen utan låter den sippra ned i sin gestalt. Skrev SvD i sin entusiastiska recension.

Dagens Nyheter var inte lika förtjusta utan tyckte att:

I filmen om hennes kamp vinglar regissören Simon Curtis mellan schabloner och sentimentalitet. Med blicken fäst vid Helen Mirren undviker man sjösjuka; som Maria Altmann håller hon rak kurs, och gör det möjligt att trots allt ta till sig vad som är en intressant historia om hur den nazistiska kleptomanin fortfarande återspeglas på museiväggar.

lördag 6 februari 2016

9 februari Wild tales



Februaris färglöshet kräver terapi och lindring. Vad är då bättre än att få njuta av en färgstark skildring av vårt innerstas rika känslopalett. Mordisk svärta, djupröd passion och kanske lite ljusblå, högtflygande längtan till det lyckliga och oförargliga?

Vi har nått fram till säsongens tredje film. Och den här gången är det en argentinsk filmskapare som står för kvällens underhållande och oroande sammansättning av episoder.

Temat är vårt djuriska behov av hämnd. Att ge sådana som förtjänar det precis just det de skall ha. Och lite till. Det är en mycket välspelad och välkomponerad film som redan i första tablån fångar oss.  Ett samtal på ett flygplan som visar sig ta en oväntad vändning.

Sedan rullar det på med allt från mordisk ilska över girighet till den avslutande episodens bröllop, som går överstyr när brudgummen visar sig vara ett kräk. Kärlekens passion och energi vänds mot den som svikit:

Hennes hämnd blir magnifik, och ändå ändar inte allt i fullständig katastrof. Kanske finns det hopp för människan?  Skrev SvD i sin recension

Regissören Damián Szifróns övade upp sin förmåga att gestalta när han arbetade med argentinsk TV och i serien "Los simuladores" fick chansen att också hylla film för bioduken. Varje avsnitt refererar till en biofilm. I den här filmen har han dessutom haft god hjälp av spansk films begåvade regissör Pedro Almodovar, som varit filmens producent.

Som publik kan man skratta, lida eller gotta sig åt vad som händer, i de flesta fallen är det lätt att tycka att det handlar om folk som får vad de förtjänar. Skrev Aftonbladet