22 november Me and earl and the Dying Girl
När jag funderade över hur det här blogginlägget skulle formuleras slog det mig att vi som säsongsfinal visar en rund och lättdrucken smoothie med ingredienser från filmer vi visat i höst. Receptet: Ett par udda nördar (Män och får), autentiskt allvar (Spotlight), en dos utsatthet som slutar bra (Room), och så en liten nypa uppsluppna tokerier (Burn after reading).
Filmens centrala gestalter Greg och Earl är ett par udda tonåringar som dittills mest ägnat sig åt inåtvänt tonårspyssel i form av att klipp-klistra egna versioner av stora filmer. I självbekräftande samförstånd ger de filmerna pubertala namn som Pooping Tom och Sockwork orange.
Gregs pappa försöker hitta en utväg för att sonens bristande sociala kompetens skall boostas. Han tvingar därför honom att umgås med den cancersjuka flickan Rachel, något som till en början stöter på patrull, men så småningom inser alla parter att de har rätt kul tillsammans.
Dagens Nyheter slutade sin recension:
Okej, man fäller kanske en liten tår till sist. ”Me and Earl and the dying girl” handlar trots allt om en plågsam och förintande sjukdom, men snyfteri är inte grejen. Den handlar om vänskap, om att ingen ska behöva reduceras till sin sjukdom, om fredade zoner där unga och vuxna kan mötas på vettiga sätt. Och inte minst om konst som överlevnadsstrategi.
Sveriges Radio P1 såg stora kvalitéer i en film som de trots allt sorterade in bland high-schoolfilmerna:
Men den här filmen cirklar framför allt kring Rachel, tonårsflickan som får byta skolans värld mot cellgifter och håravfall. Hon får sällskap in i dödskuggans dal av Greg och hans kompis Earl. Och i den här luftfickan av liv och död och vardag skapar regissören Alfonso Gomez-Rejon något helt unikt. En Mandomsprovet för vår tid.
Ett filmkonstverk av animerade älgar, håriga runkkuddar och småalkade föräldrar. Me and Earl and the dying girl är en helt vanlig och ändå alldeles ovanligt begåvad high school-film.
